Mats hojblogg

Föredrag på MC-Collection

2012-01-15T10:41:00.000-08:00

Var och lyssnade på den gamle tävlingsföraren Bosse Granath, vilken berättade om sin långa, framgångsrika tävlingskarriär. Han tävlade på högsta nivå inom roadracing mellan 1961 och 1979. Han berättade på sitt oefterhärmliga sätt anekdoter från tävlingsåren. Han tävlade mot såväl Giacomo Agostini som Mike Hailwood, dom två verkliga giganterna inom hojracing under 60 och 70-talen. Tror att man hade mycket roligare på den tiden, innan alla pengar kom in i bilden. Då var man glad om man hade ett släp till hojarna, annars var det bara att packa in dom i bilen...

Bosse Granaths trogna, gamla Husqvarna!

Det var en riktigt, riktigt trevlig kväll för min del. Var ute i god tid så jag hade god tid att strosa runt bland hojarna. Här kommer ett axplock av vad som fanns att se.

Brough Superior, 1920-talets finaste touringhoj?

Friedel Munchs egensinniga skapelse, Mammuth. Handbyggdes mellan 1966 och 1980 i knappa femhundra exemplar. På sin tid var den värst i alla avseenden, störst, starkast och snabbast! Hade en del annorlunda lösningar med sin NSU bilmotor och inkapslade kedjedrift.

Norton Manx av tidigt 60-tal. En av de allra vackraste och ballaste hojar jag känner till. Vet inte varför, men tilltalar mig gör den verkligen.

Ducati Mille, en fabriksbyggd replika av den hoj som Mike "the bike" Hailwood tog sin sista seger med på Isle of Man 1978. Inte långt efteråt avled han i en trafikolycka. En ödets ironi att den man som utmanat döden så många gånger ska sluta sina dagar på grund av en vanlig, onödig trafikolycka...

Honda RC 30, hojen som sopade rent på tävlingsbanorna i skarven mellan 80 och 90-talen. Står sig fortfarande som en riktigt ball hoj!

MV Agusta, märket som Agostini gjorde världsberömt. Denna hoj är i högsta grad exklusiv. Kolfiber och liknande dyra lösningar överallt. Kan studera detaljer i all oändlighet...

Hondas klassiska CBX. Glömmer aldrig hur imponerad jag var när jag såg den för första gången, i juni 1978 på Gelleråsen i Karlskoga. "Detta är skapelsens krona när det gäller hojar. Värre än så här blir det aldrig!" Naturligtvis blev det inte som jag trodde...utvecklingen hade bara startat!

Kawasaki ZXR 750 med sin "luffarturbo" och de så typiska "dammsugarslangarna".

Silverpilen, varje sextonårings våta dröm mitt födelseår 1959!

Puch Dakota, mopeden som jag började min tvåhjulskarriär med, våren 1974.

Besök på Strindbergsmuseet och slottet

2012-01-11T10:07:00.000-08:00

Eftersom det nu är hundra år sedan den store Strindberg lade ner sin stålpenna för sista gången tänkte vi att det kunde vara lämpligt att besöka hans sista bostad. Hade själv inte varit där sedan gymnasietiden, trettifem år sedan med andra ord. Till min förvåning mindes jag det mesta ganska väl. Kändes lite speciellt att gå runt i den våning han tillbringade sina sista år i livet. Det mesta är precis i det skick som det lämnades den dag han dog, i maj 1912. Magcancer var den sjukdom som slutligen ändade hans händelserika liv.Skrivbordet som det såg ut när han lämnade det för sista gången.Som en av få svenskar vid den tiden var han innehavare av telefon!

Efter att ha sett en intressant film om Strindbergs liv vandrade vi Drottninggatan bort, med slottet som nästa mål.

Vi köpte en kombinationsbiljett som gällde för representationsvåningen, gästvåningen, festvåningen, Tre kronor och skattkammaren. Alla intressanta och väl sevärda för den som inte haft tillfälle. Tror inte att det är speciellt många Stockholmare som sett dessa museer. Något som bär syn för sägen är att vi blev tilltalade på engelska av henne som tog emot oss vid representationsvåningen. Vanligare att man kommer någon annanstans ifrån än Sverige!
Vandrade runt en god stund i de olika våningarna. Slottet är verkligen praktfullt. Bör ses från insidan någon gång och inte bara från utsidan, som är det vanliga när det gäller oss stressade storstadsbor.

Ett museum som inte ingick i kombinationsbiljetten var livrustkammaren.

För min del är det kanske den intressantaste delen av slottet. Här kan man beskåda kläderna Gustav den tredje hade på sig vid maskeradbalen, pistolen som avlossade det dödande skottet, Anckarströms mask samt ammunitionen han använde. Den bestod av ett par små blybitar och någon tapetnubb. Föga effektivt för att döda någon med. Kungen dog ju dessutom inte av sina ganska marginella skador utan av blodförgiftning.

Annat att titta på och förundras över var diverse vagnar som de kungliga använt.
Gigantiska vagnar, vilka drogs av inte mindre än åtta hästar! Undrar hur de var att åka i på de kullerstensgator som gällde i huvudstaden på den tiden?

Dagens sista föremål vi tittade på var "Järnpojken", Sveriges minsta staty.

Nöjda med dagen avslutade vi med varsin Latte på Grillska huset vid Stortorget.

Juldagen 2011

2011-12-25T07:55:00.000-08:00

Ännu är inte tokerierna över vad gäller det elektriska i vår lägenhet. När Eeva skulle dammsuga dan innan julafton märkte hon plötsligt att dammsugaren stannade. Trodde väl att hon av misstag lyckats dra ur sladden. Så var dock inte fallet utan det slog ut lågor från motorn. Bara att rycka ut sladden och inse faktum. Ännu ett strul. Blir till att reklamera den. Tröttsamt när det hela tiden händer något oväntat...

Julafton avlöpte lugnt och skönt. Eevas söner var här på lite finsk julmat, företrädesvis olika lådor plus lite kalkon, prinskorv och köttbullar. Skjutsade hem dom efter maten och övergick till ett stillsamt firande hemma hos farsan, tillsammans med syrran och hennes sambo. Blev några timmar där innan det var dags att gå hem och sova. Somnade tämligen omgående, tröttsamt med jul även om man inte dricker alkohol.

Har äntligen kunnat komma igång med löpningen igen. Kände att jag ville prova mina krafter och begav mig iväg mot Jordbro. Där svängde jag in på en skogsväg jag inte sprungit på sedan jag var helt ny som löpare, 1980. Jösses så tiden gått! Följde så järnvägen ner till Mormonernas tempel i Västerhaninge, vilket fick utgöra vändpunkten för mig. Trots att jag inte hade någon vätska med mig så gick det alldeles förträffligt att springa dryga femton kilometer. Hade väl inte tänkt mig att det skulle bli så långt som det blev. Positivt tecken att jag vill springa längre än jag tänkt från början. Åtminstone Halvmaran i Stockholm står på min agenda för året, samt ett eller annat millopp. Livet känns alldeles utmärkt för tillfället!

En riktig "Martin Timellhelg"

2011-12-18T11:51:00.000-08:00

Blev en bra helg detta!
Äntligen har vi kommit till skott med att få alla armaturer inkopplade. Lite pill med att montera sladdar och kontakter till allting. Har inte pysslat med detta tidigare, men med övning blev det bra. Lite knepigt för mig med mina prinskorvar till fingrar att få till det med små skruvar etc. Dessutom är det inte optimalt när man ser lite halvtaskigt på nära håll. Nåväl,nu har vi äntligen fått till det med gardinstänger, gardiner, möbler och allt annat som ska fixas. Efter en morgontur till IKEA för att handla det sista så blev vi slutligen nästan klara på gardin och belysningsfronten. Nu ska bara gardinerna få rätt längd, vilket vår lokale skräddare ska få fixa till i morgon. Juste att ha lyse överallt, äntligen! Har varit lite provisoriska lösningar fram till nu. Allt inkopplat och dessutom fungerar allt, till min egen oförställda förvåning! Måste tillstå att jag känner mig djäkligt nöjd med vad vi åstadkommit under helgen. Börjar kännas som ett hem sedan alla möbler kommit på plats.Just det, glömde att vi fått upp en hallspegel, till Eevas förtjusning. Hon tycker inte att det är helt tokigt att se sig själv i helfigur innan det bär iväg till jobbet. För min del kan det kvitta. Vet hur jag ser ut vid det här laget... :=)
Nu är det bara att njuta av tillvaron. Har varit mycket av att åka och handla saker, hämta och lämna, slänga emballage etc. på sistone. Nu kan vi koppla av och göra nå´t kul istället för något som vi "måste" när vi är lediga. Ser närmast fram emot att besöka MC-mässan i Göteborg. Räknar med att ta en tur dit. Det utgör startskottet för den nya hojsäsongen, den trettiosjätte för min del. Har inte blivit tråkigare med åren utan tvärsom bara roligare. Skönt med hojåkningen, den håller mig ung i sinnet och ger mig så mycket på alla möjliga plan. Inte minst har jag fått en massa kompisar genom hojintresset.
Om tre månader är jag igång igen. Hondan blir först ut. I slutet på mars brukar det vara dags för de första turerna. BMW:n får nog vänta ett par veckor till innan den rullas ut.

Lite spänning i tillvaron är aldrig (f)el...

2011-12-10T04:26:00.000-08:00

Har varit en del strul med vår lägenhet sedan vi flyttade in för två månader sedan. Första tre dygnen hade vi ingen värme. Blev lite småsvalt med tretton, fjorton grader i lägenheten. Nåväl, det åtgärdades och vi kunde njuta av en varm lägenhet för en tid.

En kväll när vi kom hem var lägenheten totalt strömlös. Kollade alla säkringar och jordfelsbrytaren, utan att hitta något fel. Återstod bara att ringa fastighetsjouren som kom efter någon timme. Under tiden hann vi gå ner till Centrum och få oss varsin kebabsallad. Inte heller elektrikern kunde hitta något fel efter att ha undersökt elcentralen i källaren. Återstod bara att ringa Vattenfall för att kolla med dom. Där får vi svaret att vi inte har något abonnemang, trots att vi har en bekräftelse på just detta, sedan fem veckor. För att dom skulle slå på strömmen skulle vi få betala 1.600:- och få ström inom tre timmar. Vi avböjde detta "generösa" erbjudande och väntade istället till nästa morgon. Då var det gratis!

Sen var det lugnt en tid, tills vi skulle montera en takarmatur. Vid inkoppling av den skedde det som "DynamitHarry" skulle säga "Djäklar vilken smäll!" Det small alltså rejält och blev ett brännmärke i taket som vittnade om vad som hänt.

Naturligtvis blev lägenheten strömlös än en gång. Återställde jordfelsbrytaren och den säkring som löst ut. Dessvärre var sovrummet där det hände, plus klädkammare och hall fortfarande strömlösa. Efter en stund upptäckt vi även att kylskåpet, som ligger på en annan säkring, också lagt av. Bara att snabbt bära ut alla varor ur kylen och ställa dom på balkongen. Funkade bra eftersom det var lagom kallt ute. Nästa morgon när jag som vanligt ska göra min omelett inser jag att inte heller spisen fungerar. Fick bli en något improviserad frukost…
Bäst som jag sitter och äter så tänds plötsligen de tidigare slocknade lamporna i sovrum, klädkammare och hall. Testar att släcka för att se om de går att tända igen. Det gick inte! Dom förblev strömlösa!
Eeva stannade hemma och ringde felanmälan direkt dom öppnade. Elektrikern som kom blev mäkta förvånad över brännmärket i taket. Ska tydligen inte uppstå om man har jordfelsbrytare. Efter en del sökande i undercentralen hittades så småningom en säkring som löst ut i källaren. Någonting är rejält fel med elen i vårt hus. Hörde av grannen att hon varit strömlö, utan tv och bredband samtidigt som oss. Misstänker att våra lägenheter på något sätt är hopkopplade och att hennes ström försvann samtidigt som vår. Något verkar rejält fel eftersom släckta lampor plötsligen tänder sig själva utan att någon slagit om brytaren.

Nåväl, strömmen är tillbaka och igår fick vi vår nya tvättmaskin, installerad och klar utan något strul. Peppar, peppar…Dessutom fick vi vår nya soffa, vilken vi väntat på i sex veckor. Monterade den i morse. Nu ska det njutas…har inte varit optimalt att sitta på en uppblåsbar säng i vardagsrummet och titta på TV. Nu saknas bara en ny, större TV så är hemmet nästan komplett. Det tar sin tid att komma i ordning!

Rigaresa

2011-11-27T04:38:00.000-08:00

Efter en turbulent höst med skilsmässa, flytt och samtidigt träffande av ny partner kändes tiden mogen att få lite avkoppling. Valet föll på en veckoslutsresa till den Lettiska huvudstaden Riga. Har aldrig varit i de Baltiska staterna så det kändes kul att få i alla fall en första kontakt med den delen av Europa.

Vi tog bussen från Hötorget ner till Siljaterminalen i Frihamnen. Funkade hur smidigt som helst, med hållplats precis utanför terminalen. Det var bara för Eeva att dra sitt bonuskort i automaten så kom alla biljetter till måltider och "hyttnycklar" ut på ett par sekunder. Föredömligt enkelt och bra! Sen var det bara att embarkera M/S Romantika som fartyget hette. Ingen speciellt stor båt, men helt okay på alla tänkbara sätt. Hungriga som vi var bokade vi in oss på den första sittningen i buffén. Smakade utmärkt på alla sätt. Nöjda och belåtna började vi orientera oss på båten. Hittade snart taxfreeshopen. Denna öppnade dock inte på ännu någon timme så vi fick vackert vänta.Gick ingen nöd på oss och snart var klockan åtta och shopen öppnade. Kändes som att det var ett rätt lagom sortiment av det mesta. Köpte någon Whisky och lite choklad för egen del. Hade även lite beställningar på diverse, så det blev den delen som var den största. Köpte en en pirra och lastade ölflaken på och drog iväg lasset till hytten. Nu var den "obligatoriska" delen avklarad. Resten av kvällen tillbringade vi i showbaren lyssnandes på musikunderhållningen. Gillade bandet som spelade. Lagom högt och låtar som man kände igen. Nöjda med kvällen gick vi sedan till kojs. Kände att det började gunga en del i samband med att vi gick till hytten, men somnade snart gott så vi hade inget ont av det hela.

På morgonen blev det sedan frukostbuffé innan vi gav oss ut på stan. Hade en viss föreställning om att det skulle kunna vara en viss byråkrati för att ta sig igenom tullen. Det stod mycket noga i våra resehandlingar att man var tvungen att ha med sig sitt pass. Körkort skulle inte gälla som legimitation för att få komma in i landet. Alla eventuella farhågor kom på skam. Ingen som helst kontroll av passagerarna förekom utan det var bara att, via bildäck, promenera iland. Vädret hade inifrån båten sett hyggligt ut. Det visade sig vara precis motsatsen. När vi sätter våra fötter på Lettisk mark möts vi av kraftiga, kalla vindar och ett regn som kommer sidledes. Paraply var inget som vi ens hade funderat på att det skulle vara bra att ha med sig.Nåväl, bara att gilla läget och börja bege sig in mot gamla stan. Tog inte många minuter innan min högra kroppssida var helt genomblöt. Nu började det kännas som läge att komma inomhus. Vad får vi då syn på om inte "Ockupationsmuseet".

Detta museum behandlar de dryga femtio år av ockupation som Letterna drabbats av. Både tyskar och ryssar har sett Riga som en viktig Östersjöhamn genom årtiondena. En skrämmande upplevelse att få ta del av allt som Letterna fått gå igenom. Inte heller vi svenskar har mycket att yvas över vad gäller behandling av våra grannar. Den så kallade "Baltutlämningen" som skedde 1946 är en skamfläck i vår samtidshistoria. Sverige lämnade då till Ryssarna ut 167 balter som flytt till Sverige under andra världskriget. Inte svårt att räkna ut vilket öde som väntade dessa personer i Ryssland. Mycket riktigt så hamnade de flesta i Gulag och mötte döden under de mest vidriga omständigheter. Först 1994 kom det en officiell ursäkt från den svenska regeringen för vårt handlande. Det var inte helt utan debatt som utlämningen skedde, men trots det valde regeringen att skicka dessa människor rakt in i döden.
Efter avklarat museibesök, som dessutom var gratis kände vi att vi ville få något varmt i oss. Att läsa om "Det kalla kriget" värmde inte. Till vår glädje fann vi snabbt ett ställe som hette "Double coffee". Här drack vi varsin Rigacoffee, den lokala varianten av den mer kända irländska varianten. Smakade inte ett dugg sämre än förebilden!
Styrkta till kropp och själ vandrade vi ut på stan. Mycket var stängt eftersom det var lördag. Inte som man är van vid från hemma, att allt är öppet...alltid!Vi hamnade så småningom vid Stockmanns varuhus. Här fick vi värma oss lite medan vi botaniserade lite på de olika avdelningarna. Priserna var precis som hemma eller dyrare! Inte riktigt vad jag väntat mig. Eeva har hittat en handväska, dessvärre dyrare än hemma...
Letterna hade en viss förkärlek för något överlastade granar...
Efter varuhuset gick vi vidare till saluhallarna, fyra till antalet. Här fanns det verkligen mycket att titta på. Kött, fisk, bröd, frukt, grönsaker, bakverk och godis i en aldrig sinande ström av stånd. Dessvärre hade vi inga kontanta medel i den lokala valutan och betalkort var en okänd företeelse bland de som drev stånden. Det fanns mycket som lockade till köp, men inget fick vi med oss!

Bakverken och godisavdelningen var inte den minst tilltalande för en gottegris. Här fanns allt för den hågade...

På fiskavdelningen hade man FÄRSK fisk! En del fiskar sprattlade fortfarande och vid ett tillfälle var det en fisk som slog rejält med stjärten. Följden blev att såväl Eeva som jag blev rejält nedstänkta av fiskluktande vatten...
Dessa fiskar var inte helt färska, men väl ordentligt rökta!

Allt trevligt har ett slut och det började bli dags att bege oss tillbaka till båten. egentligen är det lite för kort tid med dessa få timmar, men så är det. Nu var vädret betydligt bättre och på återvägen mot hamnen tog vi en del bilder.

Slutligen var vi tillbaka vid båten...Hemresan var ungefär som utresan, god mat och trevlig musikunderhållning. Gick och lade oss ganska trötta och nöjda med dagen. Nu hade vi tur för det blev ett riktigt busväder under natten med såväl rejäl sjögång som snöfall. Jag var lyckligt ovetande, sovande som jag var. Värre då för Eeva som vaknade och inte kunde somna om på länge...
När jag vaknade var allting lugnt igen. Nu blev det än en gång frukostbuffé innan vi mätta och belåtna var tillbaka i Stockholm. På det hela taget en trevlig resa som vi gärna gör om, förhoppningsvis vid en annan årstid och med ett lite bättre väder!

Tur till Adelsö med Hojgänget

2011-09-11T06:44:00.000-07:00

Dags för en ny tur med gänget. Start från Gullmarsplan, som brukligt är. Maud och jag var först på plats, men strax efter kom faktiskt Annika! Denna gång både på rätt dag, tid och plats!!

Snart var gänget fulltaligt och det var dags att ge sig iväg. Då strejkar Dannes hoj, batteriet hade laddat ur eftersom han glömt tändningen på under en kvart. En springstart senare med Nicke som påskjutare så startade Hondan och vi kunde börja rulla mot Adelsö...

När vi så småningom började närma oss färjan blev vi omkörda av en mindre lastbil i hög fart. Misstänkte att han hade bråttom till färjan, vilket skulle visa sig riktigt. Började snart möta bilar som kom från färjeläget, alltid ett dåligt tecken. Mycket riktigt, båten lade ut precis när vi kom ner till kajen. En halv minut tidigare och vi hade troligen hunnit med. Nåväl, ingen skada skedd, vi fick tillfälle att snacka lite istället. Något många av oss är rätt bra på!

Efter en kort båttur var vi över på Adelsö. Vi tog varvet runt, en runda som tog ungefär en kvart, innan vi stannade vid dagens mål: Cafe´Hovgården.

Vi fullständigt invaderade det lilla fiket och fikabrödet var slut. Dock var en päronkaka på gång i ugnen. Vi bestämde oss för att invänta den och tog under tiden kaffe och gick ut och satte oss i trädgården. Efter ens stund kom man ut med våra kakor som serverades med vaniljglass. Smakade alldeles utmärkt!

Det blev lite "dramatik" på hemvägen! Klaus och jag hade lite svårt att vända våra tunga hojar på lösgruset vi parkerat i. Vi kom något på efterkälken bort till färjan. Såg på klockan att den snart skulle avgå. Dock hann vi fram, med ett nödrop. Klaus kom med som sista fordon innan båten lade ut. Nån gång ibland ska man ha lite tur också. Hemresan förflöt utan problem och i närheten av Brommaplan splittrades gänget och alla åkte åt olika håll. På Kvarnbacksägen kom det en sporthoj med vrålande motor, körandes på insidan av den mötande bilkön och strax bakom kom en polisbil som uppenbarligen jagade vettvillingen. Hoppas att dom fick stopp på honom. Såna idioter ska inte vistas i trafiken!

Kistaloppet 2011

2011-09-11T06:28:00.001-07:00

Hade som mål att springa fortare än jag gjorde på Midnattsloppet. Det betydde att jag skulle springa fortare än 5:27/km. Med hjälp av en app i min Iphone kan jag hålla fortlöpande koll på mina mellantider. Kilometer efter kilometer låg jag på mellantider under 5 min/km. När det var runt tre kilometer kvar kom det ett backigt parti och jag tappade lite tid. Dock fick jag en mellantid efter nio kilometer som sa att jag låg på ett tempo av 5:06/km. Om jag skulle kunna hålla det tempot hela vägen in i mål skulle min sluttid bli 51 minuter. Lyckades spurta och sprang den sista kilometern på 4:50, alltså skulle jag ha en sluttid på under 51 minuter. Döm om min förvåning när jag har en officiell tid som är 45 sekunder sämre än min verkliga tid. Det visar sig att det inte stämde som arrangören sa, att tiden skulle börja räknas från det att man passerade startlinjen. Detta fungerade inte utan tiden togs från startskottet. Detta fick till följd att tiden blev så fel. Inte okay tycker jag.

Nåväl jag vet själv den riktiga tiden. Riktigt nöjd är jag hursomhelst med att äntligen kunna prestera vettiga tider, vilket jag inte gjort på länge på grund av skador och sjukdomar.

Tur med Hojgänget till ön Oaxen

2011-09-04T09:12:00.000-07:00

Idag hade Danne ordnat en tur till ön Oaxen. Har åkt förbi skylten som visar dit hur många gånger som helst under årens lopp, utan att någonsin svänga in på vägen. Nu skulle det äntligen bli av. Samling klockan tio på Gullmarsplan var det som skulle gälla. Var en aning trött när min Iphone drog igång den välbekanta väckningen. Hade blivit en sen kväll hemma hos vår kompis Eva som bjudit på middag. Somnade nog inte före halv två i natt. Nåväl det var bara att gå upp...

Efter den sedvanliga omeletten till frukost gick jag ner i garaget. Tänkte ta BMW:n idag. Den har inte rullat på ett par veckor så det kunde vara dags. Dessvärre hade jag glömt att sätta den på underhållslaffning så batteriet var i allt annat än bra skick. Bara att skylla mig själv för mitt slarv. Snabbt upp i lägenheten för att byta nycklar. Bra med två hojar. Hondan är roligare att köra, men BMW:n är lite bekvämare. Ingen skada skedd.

Blev en snabb sväng till Helenelund för att tanka upp hojen inför dagens tur som jag inte visste riktigt hur lång den skulle bli. När jag kom till Gullmarsplan var danne redan på plats, snart kom även Piotr och Nicke, med Efwa som passagerare. Nu saknade vi Annika som sagt hon skulle komma. Efwa ringde upp henne och fick veta att hon stod på "Shellmacken". Vad tusan skulle hon göra där tänkte vi. Nåväl vi åker väl dit och hämtar upp henne...Framme vid Shellmacken vid Globen fanns ingen Annika. Både Nicke och jag hade samma tanke "Hon står naturligtvis i Botkyrka!" Ytterligare ett samtal bekräftade att så var fallet. På något sätt hade hon lyckats med konststycket att ta fel på såväl tid som plats...vi var glada att hon i alla fall var ute rätt dag.

Nu var det bara att sätta fart mot Rosenhill för att möta upp Annika och hennes kompis samt Klaus med fru. Alla hade lyckats ta sig till rätt plats och efter att styrkt oss med lite kaffe var det dags att åka ner mot Skanssundet. Vi behövde inte vänta länge på färjan utan var snart över på Mörkösidan. Strax efter färjeläget styrde vi in på vägen mot Oaxen. Vi passerade Mörkö kyrka och var snart nere vid nästa förjeläge. Här kostade det för ovanlighetens skull pengar att åka färjan, vilka skulle betalas i en automat på själva ön. Här fick vi vänta lite längre på färjan. Medan vi väntar kommer Annika på att hon har i det närmaste slut på bensin. Var inte riktigt hennes dag idag. Hon hade haft all tid i världen att tanka tidigare, när hon väntade en timme på en bensinmack. Nåväl, vi räknade med att bensinen skulle räcka till närmsta mack, efter att vi kommit tillbaka till fastlandet igen. Själva färjeturen över till ön var av det kortare slaget. Ön var inte heller stor. Vi tog vägen som gick runt hela ön, den var kanske två kilometer lång. Hittade ett trevligt ställe att fika på. Här fanns både bord och bänkar att sitta vid medan vi drack vårt kaffe och tittade ut över vattnet. Riktigt mysigt!

Stackars Danne hade haft otur och hans termos hade gått sönder i topbexen, med påföljd att allt kaffe runnit ut. Boxen hade en rejäl mängd kaffe skvimpandes i botten. Trist, men sånt händer. Själv har jag haft både öl och Red Bull på samma vis...

Efter avslutat fikande åkte vi den lilla biten till det fina kalkbrottet. Här låg en vattentäkt, en liten sjö mitt på den kalkrika ön. Kändes rätt märkligt, miljön var som att man kände sig förflyttade till en Westernfilm. Vi väntade bara på att indianerna skulle dyka upp och anfalla oss i ett bakhåll. Här filmades det och togs en del bilder.

Så småningom blev det dags att bege oss till färjan för att komma åter till fastlandet. Nere i färjeläget såg vi att det snart var dags för avgång. Nu blev det lite panik i lägret eftersom färjan bara gick en gång per timme. Lyckades efter en massa strul med biljettautomaten att få ut två biljetter. Kapten på båten såg vår belägenhet med den strulande automaten och väntade med avgången för färjan. Efter att jag fått mina biljetter blev det tekniskt fel på automaten och de övriga i gänget slapp betala. En icke föraktlig vinst på 55:- per person, för de som inte var lika snabba som jag...

Hemresan under min ledning förflöt utan vidare incidenter. Annikas bensin räckte lagom till den tänkta macken. Efter tankning tog vi sedan vägen genom Pershagen, Södertälje och vidare till Botkyrka där vi skildes åt. Ännu en dag tillsammans med de härliga kompisarna i hojgänget var till ända!

Innan staden vaknar, 2011

2011-08-13T01:39:00.000-07:00

Även i år körde vi en tidig morgontur genom ett folk och biltomt Stockholm. Det var tidig väckning för mig, Maud, Annelie och Leffa. Redan 03:30 ringde väckarklockorna. Efter fixande av kaffe och mackor till vår frukost vi skulle inta på Djurgården, var det dags att ge oss iväg. Var till min förvåning några bilar ute på E4:an, trodde det skulle vara helt tomt. Snart nog var vi framme vid startplatsen, Gullmarsplan. Vi var först på plats, men strax dök såväl Henke, Piotr, Danne och Kattis samt Efwa upp.Nu väntade vi bara på Nicke. När klockan gått över det utsatta tiden ringde Henke till Nicke, som lovade att ansluta uppe på Fjällgatan.

Tog en liten omväg mot Fjällgatan för att Nicke skulle få extra tid på sig. Körde Söderleden och via Tegelbacken, Gamla stan och Katarinavägen tog vi oss upp till Fjällgatan.

Efter beundrande av utsikten och fotograferande började vi fundera på att åka vidare. Då kommer Nicke inrullande på Fjällgatan och gänget var komplett. Härifrån gick färden sedan vidare längs Stadsgården och Söder mälarstrand mot Västerbron. Utsikten härifrån är magisk en tidig sommarmorgon...på andra sidan bron var vi nere i Fredhäll, där jag bodde under ett drygt halvår i slutet på nittiotalet. Tog en sväng längs utkanten av området så att vi hela tiden hade utsikt mot vattnet. Stannade till på Atterbomsvägen, med utsikt över såväl lilla som stora Essingen. Tänkte då på den hemska bussolycka som skedde den 24/11 1948, när en buss gick igenom vägräcket på bron mellan Essingeöarna och alla utom en av de som färdades i bussen förolyckades. Tror att den olyckan är gansak okänd bland gemene man. För den som vill veta mer finns lite fakta på: http://svt.se/2.93122/1.1209726/bussolycka_pa_vag_till_skolan Nästa stopp på vår resa gjordes utanför Riksdagshuset. Det är själva hjärtat i Stockholm, här eller i den absoluta närheten ligger slottet, operan och alla departement. Tanken på en Oslobombare som skulle slå till i dessa omgivningar är verkligen skrämmande! Kunde det hända där, så kan det hända här!

Riddarholmen åkte vi ut och vände på, mest bara för att få den klassiska vyn över Stockholm med Stadshuset i fonden.Tog sen vägen över Storkyrkobrinken förbi slottet. Utsikten från Slottsbacken över Grand hotell och Skeppsholmen i morgonljus är en vy alla bör få uppleva. Naturligtvis passade vi på att åka ut även på Skeppsholmen. På höger sida passerade vi de kända konstverken "Paradiset", vilka väckte starka känslor på sjuttiotalet. Nu är skulpturerna renoverade och nymålade. Om dom är snygga ligger i betraktarens öga att bedöma...Vi stannade till nere vid bron över till kastellholmen. Här kunde jag berätta om det märkliga röda tegelhus som ligger direkt till vänster när man kommit över bron. Inte många vet vilken funktion det hade i början på det förra århundrandet, när det byggdes. Det uppfördes för att den tidens överklass skulle ha någonstans att byta om och värma sig i samband med skridskoåkning på Nybrovikens is. Detta var en mycket populär sysselsättning för överklassen vid den tiden. Undrar när någon åkte skridskor på Nybroviken senast...?

Nu började våra magar kurra och vi åkte ut till Isbladsviken på Djurgåden för att inta vår frukost. Gissa om kaffet och mackorna smakade extra bra efter en sådan rundtur. Som vanligt blev det en massa skratt och skämt, som det alltid blir med detta härliga gäng. Så smångingom började det dock bli dags att dra oss hemåt och alla droppade av allt eftersom det passade med tanke på vart man skulle ta sig efter vår tur. Ännu en härlig tur med detta positiva gäng!

Tack för att ni ville vara med och dela denna morgon med oss!

Besök på akuten!

2011-07-24T06:47:00.000-07:00

Så var det dags att göra ett besök på akuten igen, det var ett tag sedan vid det här laget. Har under några dagar känt en ganska stor smärta i vaden, knät och fotleden. Det har varierat från dag till dag, men hela tiden gjort riktigt rejält ont. Har trott att jag fått en muskelbristning i vaden, vilket jag fått tidigare och trodde att jag fått igen. Det var värre än så!

I morse insåg även jag att det måste kollas vad det är som inte är dom det borde vara. Åkte in till Sankt Görans akutmottagning. Blev som alltid väl emottagen och en sköterska tog sig omgående an mig genom att ta blodtryck, några rör blodprover samt mätte mina vader. Nu dröjde det inte länge innan en läkare kom för att titta på mig. Han körde ett ultraljud på mig från ljumsken och neråt. Det han kunde konstatera var att han inte kunde frikänna mig från blodpropp eller som jag lärt mig att det heter, "djup venös trombos". Blev till att vandra vidare till en större undersökning. Där kunde det snabbt konstateras att jag hade hela tre proppar i benet, två i vaden och en upp emot knävecket. Inte konstigt att jag haft ont en tid!

Tillbaka igen till akuten för att få en stödstrumpa och en spruta blodförtunnande medel. Sen blev det till att halta hem. Blir ett återbesök i morgon bitti för att prata med specialister i ämnet. Dessutom ska jag lära mig att injicera mig själv, inget som jag tror ska utgöra det minsta problem för min del. Är helt fri från sprutskräck, rädsla för blod och andra fobier som många har. Vet inte hur länge jag ska behöva ta sprutor i framtiden, om det övergår till medicinering med tabletter eller vad som händer. Morgondagen får utvisa!

Märkliga situationer man kan hamna i!

2011-07-15T10:17:00.000-07:00

Var idag på en asiatisk ambassad för att hämta två diplomatpass vilka fått viseringar införda för inresa till landet. Till en början fungerade allt som det brukar. Frågade kvinnan som jobbade i receptionen efter passen jag skulle hämta. "inga problem, jag måste bara gå över till en annan byggnad för att hämta dom. Du kan sitta ner och vänta så länge!" Sa hon på en mycket god svenska och lämnade huset. Samtidigt som jag ser henne lämna huset får jag ögonkontakt med en riktigt söt tjej som kastar en snabb blick efter henne som just gått. Så snart hon försvunnit kommer tjejen in i väntrummet. Hon stänger dörren efter sig och tecknar med pekfingret över sina läppar att vi ska vara tysta! "Vad tusan..." är allt jag hinner tänka innan hon hoppat upp i mitt knä, kramat mig och och börjat smeka mig över armarna. Ger henne en kram tillbaka och lyfter ner henne från mitt knä. Hon ger sig inte utan vill kramas mera. Trevligt visserligen, men vad händer om någon kommer och finner dörren stängd, öppnar och finner oss tillsammans. Inser att jag måste öppna dörren, men det var inget som föll henne i smaken. Hon inser vad jag är på väg att göra och ställer sig bestämt, med armarna i kors över bröstet framför dörren, samtidigt som hon ruskar på huvudet. Hon var mycket bestämd på den punkten och hennes mörka ögon log skälmskt. Nu börjar situationen bli riktigt besvärlig. Söker mig mot receptionen och hon följer efter mig. För att inte synas från receptionen lägger hon sig på golvet och smeker mina ben...Äntligen hör jag att det går i dörren och receptionisten kommer tillbaka med passen jag ska ha. "Har min dotter varit besvärlig med dig"? frågar hon. "Nädå, inte alls, vi har bara busat lite"! svarade jag. "Hon är så uttråkad av att vara hemma nu när dagiset är stängt"! svarade mamman. Förstår att det inte är så roligt för en fyraåring att vara hemma utan att träffa kompisar. Uppenbarligen tyckte hon att jag som västerlänning var väldigt intressant och tog verkligen chansen att klämma och känna, nu när tillfället gav. Den tjejen visste vad hon ville! Häpnade över hennes förslagenhet vid så unga år. Den tjejen kommer att bli farlig för grabbarna om mindre än femton år, sanna mina ord. När jag skulle åka därifrån stod hon i dörren och vinkde intensivt. Jag vinkade tillbaka och med ett stort leende åkte jag tillbaks till jobbet samtidigt som jag tänkte på vad jag varit med om! Mycket ska man vara med om!

Med Hojgänget till Bergs slussar

2011-07-09T15:07:00.000-07:00

Vaknade klockan fem till smattret av regn mot taket på vår inglasade balkong. Kändes inte optimalt med tanke på att jag om tre timmar skulle åka hemifrån för att möta Piotr i Botkyrka. Vi skulle därifrån tillsammans ta oss till Nyköping där Leffa, Annelie, Peter, Therese och Johhny skulle möta upp.

Strax före tio, som var den utsatta tiden för avfärd rullar vi in på macken och fyller upp våra hojar. Alla är på plats, utom Johnny som av någon, för alla, okänd anledning valt att åka till MacDonald´s för att äta en hamburgare. Nåväl, en knapp halvtimma försenade kommer vi i alla fall iväg. Vi tar den gamla Riksettan en bit och passerar det för många, inte minst från filmer kända Tuna Motell med sin karakteristiska skylt. Rullar snart igenom Jönåker med det bekanta huset "Kalle i Backen". På sextiotalet ett ökänt ställe efter att ägaren hade vägrat hjälpa en popgrupp, när de mitt i natten hade problem med sin turnébil. Under många, många år därefter så tutades det alltid när någon popgrupp passerade. Helst nattetid förstås! Strax efter takpannefabriken, vilket väl är vad Jönåker nu är känt för, svänger vi in på vägen mot Kolmården.

Det är en härlig motorcykelväg som börjar här. Kurvig och fin slingrar den sig genom Kolmårdenskogarna. Snart passerar vi Djurparken. Parkeringen är full med bilar. Ett populärt helgnöje att titta på djur. Passerar än en gång skylten "Marmorbruk 1" Vet inte hur många gånger jag passerat här genom åren, utan att ta mig tiden att svänga in. Blev inte av denna gång heller, men nästa...
Har vid två tillfällen besökt marmorbrotten i Cararra i Italien. Vore kul att se hur det ser ut vid vår svenska motsvarighet. Om jag inte har fel anses såväl marmor från Cararra som från Kolmården som de förnämsta i världen. Skamligt att jag inte varit där ännu! Är nere vid Bråviken, endast ett par meter från vattnet när vi åker genom Getå, platsen för den värsta järnvägsolyckan som inträffat i Sverige. Den första oktober 1918 drog ett jordskred med sig banvallen och ett tåg som kom strax efteråt spårade ur och välte ner mot Bråviken. Minst 42 människor omkom i katastrofen. Det exakta antalet döda kunde aldrig fastställas. Undrar i mitt stilla sinne hur många som tänker på det när de åker förbi platsen? Är det överhuvudtaget någon som känner till att olyckan skett? Tror aldrig jag råkat på någon, när jag berättat om vilken plats vi just passerat.

Efter Norrköping svängde vi så småningom in på en liten krokig, rolig motorcykelväg som ledde runt sjön Roxen och så småningom kom vi ut vid Bergs slussar. Här fanns nu Palle, Kerstin, Tommy och Birgitta redan på plats. Det inhandlades mackor, glass och olika drycker som vi avnjöt i det fantastiska sommarvädret vi hade turen att ha på vår sida.

Mätta och otörstiga begav vi oss de få metrarna till slussarna. Vilket tekniskt mästerverk dessa slussar som stod färdiga 1818 är. Tanken svindlar när man betänker att hela kanalen har grävts för hand. Ett i det närmaste ofattbart arbete. Det är totalt sju slussar som lyfter eller sänker fartygen 28,8 meter.

Vi gick här och kollade en god stund på det som kallas "Skilsmässodiket" i folkmun. Ska anspela på att äkta par ska bli osams när de tillsammans inte klarar att slussa på rätt sätt. Såvitt jag såg verkade alla verkligen veta vad de höll på med och inga hårda ord utdelades. Så småningom började det bli dag att bege oss hemåt. Palle, Kerstin, Tommy, Birgitta och Johnny åkte åt sitt håll och vi övriga tog samma väg tillbaka hem. Här blev det dessvärre ett missförstånd och Peter och Therese
trodde att vi skulle träffas på fiket Oscarshäll i Krokek, medan vi övriga uppfattade det som att vi skulle avsluta dagen med en fika hemma hos dom. Följden blev att vi stod hemma hos dom medan dom var på fiket ett par mil därifrån. Så kan det gå. Ingen skada skedd, så småningom kom de hem och vi avslutade dagen med kaffe hemma hos Leffa och Annelie. Allt trevligt har ett slut och tillsammans med Piotr åkte vi hem till Stockholm. Vi skildes åt vid Essingeledens början. Piotr åkte mot Tallkrogen och jag fortsatte mot Kista. Ännu en härlig dag tillsammans med detta fantastiska kompisgäng led mot sitt slut. Vi ses snart igen!

Iron Horse MC-show i Nyköping

2011-07-02T11:57:00.000-07:00

Relativt tidig väckning för att hinna träffa Jonas i Botkyrka. Efter frukost blev det dags att ge sig av. Lite strul på Essingeleden, vilken denna sommar liksom minst de senaste trettio åren var under reparation. Snart var vi framme i Botkyrka. Jonas var redan på plats och efter tankning av både hoj och oss själva var det dags att ge oss iväg. Täten togs av Jonas och i ett precis lagom tempo tog vi oss genom det sörmländska sommarlandskapet. Sverige är bra vackert på sommaren!

I Björnlunda väntade Leffa och hans bror Johnny. Efter lite snackande rullade vi vidare mot JET-macken i Nyköping, där Palle skulle ansluta. Efter lite väntande kom han inrullande och vi var klara att bege oss ner mot hamnen och MC-utställningen. Det var lite kö till insläppet, men gick trots det ganska snabbt att komma in. Stefan som jobbat under förmiddagen anslöt efter en stund. Kul att kolla in hojarna som ställdes ut.

Ett annat inslag var när man startade upp en dragster, en Funnycar på tvåtusen hästar. En ljudsensation kan man milt uttrycka det som...

Vi gick runt och kollade in hojar under någon dryg timme innan Leffa ledde oss ut på fina vägar i Nyköpingstrakten. Vi fick en runda på kanske fem, sex mil i många härliga miljöer, innan regnet kom. Vi beslöt att korta av rundan för att åka hem till Annelie och Leffa för att grilla hamburgare. Vi var ganska varma och svettiga och det blev en strykande åtgång på isvatten innan hamburgarna var klara att äta. Smakade alldeles utmärkt efter dagens övningar.

Så småningom blev det dags att åka hemåt. Maud och jag valde tillsammans med Jonas att ta motorvägen hem.

Vi låg och rullade fram i 110 km/h med farthållaren inkopplad när jag kommer i kapp en långsammare bil. Lägger mig i vänsterfilen för att köra om. När jag ser bilen i min högra backspegel påbörjar jag min sväng tillbaka in i det högra körfältet. I samma ögonblick blir jag varse en vrålande motor snett bakom mig till höger. Här kommer nu en sportmotorcykel farande med en liggande förare. Galningen har kört om emellan mig och den omkörda bilen, på mittlinjen. Han håller max en meter i sida till oss när han drar förbi på mittlinjen, till höger om oss. Hör Maud skrika i intercomen "Det kommer en till"! Kanske två sekunder efter den förste kommer ytterligare en galning och kör om på samma sätt, i ännu högre fart. Det gick oerhört fort. Min uppskattning är att det måste ha gått i närheten av 200 km/h när de passerade oss på en meters håll. Det var bara guds försyn som förhindrade en katastrof. Hade jag hunnit byta fil hade den förste kört på oss och den andre hade kört in oss båda. Blev rädd som jag sällan blivit förr. Blir helt vansinnig på människor som sätter andras liv på spel på detta sätt. Resten av hemresan förflöt dock helt utan incidenter och ännu en trevlig dag tillsammans med våra kompisar var till ända.

Resa till Österrike och Ischgl

2011-06-27T10:08:00.000-07:00

Så var det då dags för den länge emotsedda resan till Ischgl tillsammans med Leffa och Annelie. Vi skulle utgå från Oxelösund och göra den första övernattningen hos familjen Burvall. Vädret när vi åkte hemifrån var utmärkt fram tills vi kom till Nyköping, här började de svarta molnen torna upp sig. Hoppades på att hinna fram innan det skulle börja regna eftersom vi inte hade regnställen på oss. Naturligtvis blev det ett skyfall när vi hade bara några kilometer kvar. Dessbättre hann vi inte bli så blöta innan vi var framme.
Hade en trevlig kväll där vi diskuterade lite om resan medan vi åt grillad tonfisk och njöt av tillvaron. Blev inte speciellt sent eftersom vi skulle upp hyfsat tidigt nästa dag.

Efter en god natts sömn var det dags att käka frukost och ge oss av. Vid Ödeshög valde vi att åka den vackra turistvägen längs Vätterns östra sida. Har många minnen från den vägen efter alla mina avverkade Vätternrundor. Skönt dock att inte behöva trampa utan bara kunna vrida lite på gasen i backar som jag förr fick slita ont i. Strax utanför Gränna stannade vi för lunch på Statoilmacken. Finns en, åtminstone hygglig vägkrog där. Undviker gärna vägkrogar annars. Mätta och belåtna åkte vi vidare till Ljungby där vi gjorde nästa stopp. Här kunde Annelie även passa på att hämta ut sin medicin som hon hade glömt att fixa i förväg.

Nu körde vi till Helsingborg och vandrarhemmet i Miatorp. Här brukar vi alltid bo första natten innan vi åker vidare ner mot kontinenten. Håller mycket hög klass och ligger endast några minuters körning från färjan.
Efter att installerat oss och tagit en dusch var det dags att ta en promenad in till stan för lite mat. Passade även på att kolla in Bandidos lokal som ligger precis intill. Tittade på alla H-D:s som stod utanför innan vi gick in till stan. Här brukar vi käka på en pub som har goda hamburgare, så blev det även denna gång. Tog en hamburgertallrik och en stor Guinness.

Lovar att det smakade bra! Blev en lagom avslutning på kvällen att promenera tillbaka till vandrarhemmet. Tidigt sänggående.

Efter frukost på vandrarhemmet väntade färjan till Helsingör. Behövde bara vänta någon minut innan det var dags för lastning. Tjugo minuter senar var vi över i Danmark och Leffa fick för första gången sätta sina hjul på utländsk mark. Snart nog var vi nere i Rödby och på färjan till Puttgarden. Efter en smidig lastning kunde vi gå upp till cafeterian för att äta lunch. Gulaschsoppa blev det för min del denna gång. Smakade för övrigt utmärkt. Efter maten var det lagom dags att gå ner till bildäck för att göra hojarna redo för nästa etapp. Nu skulle vi köra Autobahn, något Leffa i förväg kännt en viss oro inför. Denna visade sig vara helt obefogad. Allt gick hur bra som helst och han kunde lätt följa med mig. När jag ville köra om började jag blinka. Leffa svängde ut i vänsterfilen och vi kunde, sedan jag sett honom i backspegeln, åka om tillsammans. Det funkade klockrent, han förstod direkt hur det skulle gå till och vi kunde utan problem hålla ihop. Stannade för en rast strax utanför Hamburg. Vi hade ingen brådska så vi satt och njöt i det sköna vädret. Plötsligen kommer det in ett par Holländska tjejer på riktiga veteranhojar. Den ena var något hopplock av H-D och Indian. Hade aldrig vågat mig utanför hemkommunen om det varit min hoj. Skicket var inte det bästa kan jag säga.

Snart körde vi in i Hamburg. Nu började det bli lite problematiskt eftersom jag inte hade någon strömförsörjning till min GPS och därmed ingen röststyrning. Detta innebar stora navigeringsproblem. Fick ingen förvarning om vad som skulle hända utan fick försöka hålla koll på trafiken, navigera och samtidigt se till att hojen bakom skulle kunna hänga med. Tror inte att Leffa hade velat bli frånåkt i Hamburgs rusningstrafik! Leffa ville inte köra först, så vi valde att göra på detta sätt. Naturligtvis missade jag en sväng och hamnade fel. Rutten började räknas om. Blev en omväg och vi hamnade lite snett. Började dra ihop sig till ett rejält oväder och jag hoppades att vi skulle hinna fram innan regnet skulle braka loss. Så blev det naturligtvis inte. Plötsligen blev det en åskknall som var en av de kraftigaste jag hört, samtidigt som himlen fullständigt öppnade sig. Nu var det skyfall och ingen av oss var klädd för regn. Gick inte lång stund så var vi dyblöta. Nu gick det inte längre att tolka navigatorns instruktioner. Kåpglas, glasögon och navigator immande igen samt täcktes med vatten. Det var en mardrömssituation. Naturligtvis missade jag en sväng som hade varit den sista och avgörande. Just då immade allt igen och jag såg ingenting, utan fortsatte rakt fram. Så småningom kom vi dock rätt, rejält blöta. Vi var först på plats till incheckningen och kunde parkera hojarna för att sedan gå och få lite mat och dryck. Det är välförsett med olika butiker och restauranter på Hamburg Altona, så det gick ingen nöd på oss på något sätt. Samtidigt torkade kläderna, åtminstone delvis.

Så småningom började det bli dags att köra ombord på biltåget. Här var Leffa och jag oroliga, men av helt olika anledningar. Han var nervös bara för att köra på tåget, medan min oro bestod i att jag kände en viss osäkerhet om mitt nya kåpglas skulle vara för högt för att gå in under taket på tågvagnen. Hade mätt hemma och skulle, om jag mätt rätt ha några centimeter tillgodo. Det visade sig att bådas vår oro var obefogad. Leffa körde, om än med lite darriga ben på tåget utan problem och jag klarade takhöjden med några centimeters marginal. Det var inte mycket som skilde, men tillräckligt för att jag skulle komma in i alla fall. Lättade över att allt gått bra intog vi vår kupe´. Den är inte stor men det fungerade bra i alla fall. Tjejerna vill sova i underslafarna medan Leffa och jag fick överslafarna på vår lott. Visade sig vara lite problematiskt för min del eftersom den var ungefär fem centimeter för kort för min del. Låg rejält obekvämt eftersom jag inte kunde sträcka ut mig. Sömnen blev inte vad jag hoppats på men det fick gå. Vi hade beställt frukost till morgonen. Den visade sig vara allt annat än prisvärd för sin sex euro. Någon sådan blir det aldrig mer.

Avlastningen i Müchen gick problemfritt, nu var Leffa lite säkrare eftersom han visste vad som väntade. Utan problem tog vi oss ur stan och var på väg mot Garmisch Partenkirchen. Efter ungefär en timme tornar Alperna upp sig i fjärran och man känner på allvar att man är nära den roliga körningen. Utanför Garmisch får man en liten försmak av vilken natur som råder i Alperna. Här kommer några rejäla nerförsbackar där man rullar i 120 km/h. Snart var vi inne i Garmisch, en riktigt mysig liten stad. Utan problem navigerade vi oss igenom och passerade strax, omärkligt gränsen till Österrike. Endast en obetydlig skylt talade om att vi var i ett annnat land, lätt att missa måste jag säga. Strax efter Garmisch kom vi till Fernpass, vårt första pass under denna vecka. Här var det körning av det lite enklare slaget, vida, runda kurvor. Vi stannade i Fernsteinsee.

Här handlade vi våra obligatoriska Vignette, som den dekal kallas som visar att man betalt vägavgiften för den tid man är i landet. Tog en fika och bara tog det lugnt innan vi körde sista etappen ner mot Ischgl. Eftersom vi hade adressen till hotellet tänkte vi att det blir inga problem att hitta. Det blev det! Hela stan bestod av hotell och just inte mycket annat. Slutligen hittade vi en kvinna som visste var hotellet var beläget. Problemet var bara att det visade sig ligga på andra sidan floden som flöt genom stan. Vi fick en vägbeskrivning av en kille på byns bensinstation och hittade den lilla, oskyltade vägen till Castel hotel som skulle bli vår bas den närmsta veckan.
Vi blev väl bemötta på hotellet och fick ställa ner våra hojar i hotellets garage. Det var en rejält brant backe ner till deras ”Tiefgarage” som det kallas på tyska. Gällde att hålla tungan rätt i mun och inte tveka vid upp eller nerfart. Kvällen tillbringades på hotellet med att äta middag och njuta en eller annan öl.

Nästa morgon stod regnet som spön i backen och vi höll oss hemma i byn.

Ingen idé att ge sig ut med hojarna i det busvädret. Nu insåg vi att vi kommit till något som närmast kan betecknas som en spökstad. Det fanns ytterst få affärer, pubar och liknande. Allt var stängt och öppnade först efter midsommar. Kändes mycket märkligt att gå runt i byn och inte se en annan människa, förutom de byggjobbare som arbetade med de nya hotell som byggdes överallt. Det kändes svårt att förstå att alla dessa hotell ska kunna löna sig. Vi hittade slutligen en restaurant i ett hotell och kunde där äta lunch i alla fall. Strax efter oss kom ett annat gäng svenskar, som bodde på samma hotell som oss. Dom glömde ett paraply när de gick. Vi tog det med oss. Gissa om de var förvånade när de senare på kvällen kunde hitta det liggande på sitt bord vid middagen. Lugn kväll hemma på hotellet.

Nästa morgon var vädret bättre och vi bestämde oss för att köra Silvrettapasset. Det var bara någon mil att köra innan vi var framme vid betalstationen. Vi betalade våra 10 euro och startade vår resa. Lätt körning i början och snart var det dags att stanna vid dammen i Bielerhöhe.

Plötsligen blev det lite sämre väder och det började hagla lite. Vi tog några bilder och började så smått ta oss neråt på andra sidan. Jag tog täten och körde lite långsammare än vad jag annars skulle gjort. Visste att Leffa inte hade kört några liknande pass tidigare. Efter ett par kurvor försvann han i backspeglarna. Var inte mycket annat att göra än att köra vidare neråt eftersom det inte går att vänta eller vända. Jag körde väldigt sakta, men ingen Leffa dök upp. Ett par kurvor från att vara nere på andra sidan kunde vi i alla fall stanna. Började bli lite smått orolig att det skulle ha hänt något. Spanade uppåt längs bergssidan och mycket riktigt, däruppe skymtade jag dom. Nu visste vi i alla fall att dom var på väg ner och att det inte hänt något. Efter ytterligare en stund kunde vi återförenas innan vi körde ut ur passet.

Det visade sig att han blivit närmast stel av skräck inför alla kurvor och kört på ettan stor del av vägen ner. Den rätta tekniken är att köra på fyran och i extremare fall trean, mellan kurvorna. Bromsa strax innan, rulla utan att frikoppla och låta det rulla på i nerförsbacken till nästa kurva där samma sak upprepas igen. Upprepade detta för Leffa som nog fortfarande var lite skeptisk till att det skulle gå att köra på det viset jag beskrev. Vi käkade lunch strax utanför Bludenz och tog oss sedan vidare genom Arlbergpass ner till S:t Anton. Även här blev han påtagligt långt efter ner till byn, om än att det gick bättre än tidigare under dagen. Det är tufft att ge sig i kast med Alperna första gången!

Samnaun, det tullfria området i Schweiz skulle besökas nästa dag. Efter frukost begav vi oss iväg. Som vanligt hade jag täten. När vi började närma oss avfarten till Samnaun sa min GPS att jag skulle svänga in på en liten väg. Var lite misstänksam men när jag såg skylten Zollfreizone, var jag övertygad om att vi var på rätt väg. Nu var det rejält brant uppför den smala vägen. Det var inte bredare än att två bilar precis kunde mötas. Naturligtvis inga vägräcken och bråddjupt på sidorna. Bitvis var vägen i ganska dåligt skick och vissa partier med grus förekom. Var inte direkt orolig, ännu. Det skulle jag bli! Plötsligen går vägen in i en tunnel. Denna tunnel är totalt kolmörk och jag har solglasögon på mig. Har ingen aning om vad som finns därinne. Det kan vara stora hål i vägen eller vad som helst. Dessutom visar det sig att det är så smalt att om man möter någon finns det ingen plats. Någon måste backa, om man inte redan krockat! Till nästa tunnel hade jag tagit av mina glasögon och då gick det lite bättre i alla fall. Plötsligen får Leffa en bil bakom sig som tutar och vill köra om. Han blir nervös och stressad av att ha honom bakom sig. Plötsligen kör han om och nu ligger han bakom mig. Själv tar jag det lite lugnare och bryr mig inte om honom och hans tutande. Vill han köra om, och det ville han, får han göra det. Jag tänkte inte flytta mig ut mot den räckeslösa kanten av vägen utan höll min placering. Bara ett fåtal meter framför en skymd kurva kör han om mig. Han har absolut ingen aning om vad som finns runt hörnet på bergväggen. Bara några sekunder senare möter vi en bil. Det var bara guds försyn som såg till att det inte blev en dödsolycka. Hade de krockat hade någon at bilarna ofelbart åkt över kanten och försvunnit för gott, studsande nerför bergssidan. Det var en riktigt obehaglig tanke att möta en dåre av samma slag. Resten av färden gick dock bra. Vi var båda överens om att den vägen åker vi INTE en gång till!
Vi gick runt en stund i den tullfria stan och kollade in utbudet av tullfria varor. Det som egentligen var riktigt billigt var alkohol, resten var det nog mer ordinära priser på.

Folk handlade naturligtvis friskt ändå. Lite som på Ålandsbåtarna, en del är dyrare än i land men handlar gör man ändå. Jag handlade två flaskor alkohol till bra pris, liksom även Maud gjorde utan min vetskap. Trodde att hon bara handlat en flaska. Det stod på skyltar att man bara fick ta med sig en flaska alkohol in till EU. Tänkte att risken att fastna i någon tull kändes ganska liten. Det visade sig att jag hade fel. På vägen från Samnaun tog vi den rätta, stora vägen. Den var i karaktären av ett pass, dock mycket lätt att köra som jag såg det. Än en gång försvann Leffa ur speglarna. Nu var jag dock inte orolig utan visste att han bara körde försiktigt. Precis när vi kom ner på andra sidan steg en uniformsklädd tullare ut med sin spade mitt i vägen. Var inget annat att göra än att snällt stanna. Han kunde naturligtvis ingen engelska, vilket kanske var bra. Ville inte låtsas om att jag förstod tyska. Han frågade om vi varit i Samnanun, vilket var svårt att förneka med tanke på att det var därifrån vägen ledde. Han frågade även om vi köpt några ”souvenirer”, underförstått sprit. Naturligtvis var det ingen idé att förneka detta. Han frågade om han fick titta i packväskorna. Självklart fick han det, vilket val hade vi? Då säger han att man bara får ha två flaskor med sig. Jag hävdade att det var precis vad vi hade, var. Fick då veta att vi bara fick ha två flaskor totalt. Så synd sa jag och väntade mig att flaskorna skulle beslagtas och att vi skulle få böta. Så blev dock inte fallet utan ha sa att vi skulle tänka på tullreglerna nästa gång. Vilket inte var svårt att lova, i samma veva kommer Leffa och Annelie inrullande. Även dom blir stoppade, men behöver bara öppna en packväska. När vi står där kommer det ett helt gäng med motorcyklar som bara blåser förbi. Gissar att det kan ha funnits en och annan flaska för mycket även där.

Planen för nästa dag var att via Silvrettapasset ta oss till Bodensjöns spets. På morgonen kommer Leffa och knackar på och berättar att han drabbats av ”Passfrossa”. Han känner sig stel och rädd när han kommer till kurvorna. Han ville inte köra några mer pass. Gårdagens skräckfärd upp till Samnaun hade satt sina spår. Det utgjorde inget problem för min del utan vi bestämde oss för att åka bort till Silvrettapasset och titta på dammen och korna och bara ta det lugnt i det vackra vädret som rådde. När vi var vid dammen förra gången var vi ensamma, denna soliga dag var det precis fullt av folk, cyklister, bilar och inte minst motorcyklar som ville åka över passet. Tänkte att jag skulle erbjuda Leffa att han skulle få åka med mig bakpå genom passet. Han nappade på idén och vi kopplade in honom på intercomen så att vi kunde kommunicera på vägen ner.
Tycker att det var jättetufft gjort att åka med bakpå. Nu kunde jag berätta för honom hela vägen ner vilken växel jag körde på, bromspunkter, var jag fixerar blicken etc. Väl nere på andra sidan så vände vi uppåt mot dammen, där tjejerna väntade i det sköna vädret. Tror att det var en nyttig upplevelse att få se att det inte var så farligt som han upplevde det när han skulle köra själv. Tillbaks vid dammen var det dags för mig att fullfölja traditionen att som en riktig biker kasta sin klocka i vattnet. Leffa hade hämtat idén från filmen ”Wild Hogs”. Han satte trenden genom att i Grundsund skicka sin klocka i vattnet. Nu var det dags för mig att göra detsamma, i dammen. Bättre tillfälle kan man ju inte tänka sig. Var säkert en del åskådare som undrade vad jag höll på med, omgiven av tre stycken som står och filmar mig. Nu finns det i alla fall bildbevis på Facebook att jag numera är en av Leffas Hogs. Lunch på hemvägen.

Näst sista dagen bestämde vi oss för att via Arlbergpass, Flexenpass samt ytterligare ett pass ta oss till Bezau, byn vi bodde i förra året. Här åt vi lunch och hade det riktigt gott under någon dryg timma. Tog ett par bilder på ett par gamala MotoGuzzis som stannat vid vårt lunchställe, innan vi tog min favoritväg mot Dornbirn.
När man efter en massa kurvor kommer upp på en platå har man en vidunderlig utsikt. Här stannade vi och fotgraferade innan vi skulle bege oss hemåt igen.

Innan vi kom iväg hann vi prata med ett tyskt par som varit nere i Italien på semester. Dom planerade att eventuellt åka till Sverige nästa år och passade på att fråga en del. Vi önskade varandra trevlig resa när vi skildes åt. Vi tog samma väg tillbaka som vi kommit. Nu hade det lossnat totalt för Leffa. Nu körde han igenom passen som om han inte gjort annat. Nu var det ingen väntan längre utan nu hade jag honom i speglarna mest hela tiden. Plötsligen var det ingenting som längre var svårt utan Leffa njöt i fulla drag av körningen och hade gärna kört fler pass om det hade funnits tillgängligt!
Härligt att se förändringen. Kanske var det min tur nerför Silvretta som fick det att lossna för honom?

Sista dagen hade vi tänkt oss att ta oss till Samnaun igen. Dock via linbana denna gång! Linbanan öppnade just denna dag och vi var de första som åkte med detta år. Det var en mäktig upplevelse att via sex olika linbanor ta oss över berget den dryga milen, fågelvägen till Samnanun. Som högst var vi uppe på tvåtusenfemhundra meters höjd.

Här uppe var det både kallt och dimmigt. Nere i Samnaun handlade vi lite mer sprit samt passade på att äta en fantastiskt god lunch. Såg även en märklig motorcykel som stod uppställd utanför en affär.
En Condor, verkade vara lite av en BMW-kopia. Gissar att den stammar från andra världskriget. Har aldrig sett någon tidigare. Mätarna hade fransk text. Kanske var det något Schweiziska armén använde? Hemvägen till Ischgl gick på en dryg timma. Nu hade vi perfekt flyt med alla linbanor till skillnad på utvägen när vi hade oturen att precis missa den sista linbanan. Det var faktiskt en fördel eftersom vi då istället fick tillfälle att se både murmeldjur och bergsgetter.
Gick och lade oss tidigt för att vara pigga och fräscha till hemresan.

Hemvägen var helt odramatisk, allt fungerade utmärkt. Tåget gick i tid från München och vi var framme och klara att lämna Hamburg klockan nio på morgonen. Vi bestämde oss för att köra hela vägen hem utan övernattning. Vid fyratiden på eftermiddagen var vi framme i Sverige och sedan följde en helt odramatisk resa norrut. Stannade till för lite mat i Brahehus. Vid tiotiden på kvällen, efter åttiofem mil skiljdes vi från Leffa och Annelie, vid Statoil i Nyköping. Samma ställe som vi börjat resan från en dryg vecka tidigare. Nu hade vi ytterligare drygt tio mil kvar hem. Med nittiofem nya mil på mätaren under denna dag ställde vi in motorcykeln i garaget. Skönt att få sova i sin egen säng igen!

En stor eloge till Leffa och Annelie som inte varit ute på någon riktig resa tidigare. Ni klarade det jättebra! All min respekt till Leffa, vilken tidigare varit nervös över att köra på Essingeleden. Nu har han kört både Autobahn och i såväl München som Hamburg i rusningstrafik samt på och av biltågen och sist men inte minst alla alppassen. Allt funkade kanon. Leffa är en riktig hojåkare i mina ögon!

Undrar vart vi åker nästa gång…?

Ålandsresa med BMW-klubben

2011-06-06T11:32:00.000-07:00

Så var det dags för vår årliga Ålandsresa med BMW-klubben. Det var minst sjunde gången vi deltog i detta trevliga evenemang. Som vanligt träffades vi i Grisslehamn. Efter lite sedvanligt snack om vad som änt sedan sist, en del av oss träffas bara just denna helg på hela året, var det dags att köra ombord på färjan. Det var snabbt avklarat att parkera hojarna och högst symboliskt knyta fast dom med de snören som hänger efter väggarna. Det är aldrig några problem eftersom man mest går inomskärs, så det funkar lika bra utan någon surrning. Väl framme på Eckerö valde vi att inte åka med den stora gruppen utan vi åkte på egen hand till Pensionat Solhem, där vi nu var för tionde gången. Vi kom fram en liten stund före den övriga gruppen som hade valt en lite annorlunda väg. Dessvärre var det en av deltagarna som lade omkull sin hoj i gruset utanför pensionatet. Ha klarade sig själv men repade hojen en del på vänstersidan Det skulle inte bli det sista missödet på denna resa.Eva Carlsson, arrangör av detta trevliga evenemang mötte upp med nycklarna. Snacka om att ordet "nyckelbricka" fått sin förklaring...

Nu fick vi en stund över innan kvällens middag. Vi som varit uppe redan klockan fem på morgonen valde att sova ett par timmar. Det var alldeles utmärkt skönt att få slumra innan maten. Maten ja, det var en buffe med både fisk och kött att välja på. Smakade för övrigt utmärkt tillsammans med ett par Koff. Efter maten samlades vi nere vid brygghuset för att umgås och ha lite gott att dricka. Min gamle barndomskompis Harry, som jag återsåg på denna resa förra året efter att vi inte haft kontakt på fyrtiofem år, var djärv nog att oförväget kasta sig ut i det tolvgradiga vattnet. Det verkade minst sagt kallt. Burrr! Här nere blev vi sittande under ganska många timmar innan vi fann det för gott att få lite sömn inför morgondagens utflykt. Tordan hade lagt upp en rutt som man via sin GPS kunde köra på egen hand.

Efter frukost var det dags att ge sig ut för att upptäcka Åland. Vi valde att inte åka på ett led med den övriga gruppen utan valde att tillsammans med Thomas och Claudie köra en egen tur. Denna gång valde vi att åka ner till Bomarsund och fästningsruinerna.

Efter att tittat på dom och ett utsiktstorn med kanoner, strax intill valde vi att åka vidare tills vi kom till vägs ände. Härifrån gick en färja över till nästa ö, Vårdö. Vi behövde inte vänta någon längre stund innan det var dags att köra på. Det var snart gjort att utforska alla delar av denna lilla ö. Såg inte många andra människor än ett begravningsfölje vid en kyrka. Det minnesvärda från denna ö var dess norra del. Där gick vägen rakt igenom vattnet på en vall. Det var alltså vatten på båda sidorna av vägen. Liknande har vi upplevt i Norge. Vi vände snart åter till färjan och åkte tillbaka vägen vi hade kommit.. Nu valde vi att koppla på rutten igen för att ta oss vägen upp till Getabergen, ett obligatoriskt stopp på våra Ålandsturer. Sista vägen upp är det en grusväg, dock av den bättre sorten så det var inga problem att ta sig dit ens med vår stora tunga touringmaskin, vilken minst av allt är gjord för att köra på grusvägar med. Det har jag som sagt en annan, mer lämpad hoj till!
Väl uppe vi serveringen var det dags att få något att äta. Valde för min del en kebabtallrik. Hade hoppats på en tallrik med åtminstone några grönsaker en hel del kebab och lite pommes frites. Så blev det inte! In kom en tallrik med ett berg av pommes frites och sju små bitar av hårdstekt kebabkött. Inte det godaste jag ätit, för att uttrycka det milt. Nåväl det var bara att gilla läget och äta upp de få kebabbitarna och en del av pommes fritesen. Satt länge i det sköna vädret och njöt av tillvaron. Det hade på morgonen varit lite svalt, runt tio, tolv grader. Nu var det solsken,vindstilla och riktigt skönt där vi satt i lä. Slutligen började det att bli dags att bege oss hemåt. Thomas följde den uppgjorda rutten på sin GPS och allt rullade på bra. Visserligen hamnade vi ibland på grusvägar, men dessa var av god kvalitet och inga problem att köra på, bara jag tog det försiktigt. Plötsligen kör Thomas in på en väg som var av klart sämre kvalitet, liknande de jag brukar köra på när jag leder grusvägskörningar. ”Vad tusan är detta, det kan inte vara rätt väg?” tänker jag. Även Thomas blir tveksam, men hävdar att detta är rutten enligt GPS:en. Han som har en helt annan typ av hoj, helt anpassad för detta underlag inser nog inte till fullo hur svårt det är att köra min hoj utan drar iväg innan jag hinner säga att det nog kanske är bäst att vända. Vi passerar slutligen ett stort grustag, som vi rundar mitt ute i mitten av ingenstans. På andra sidan grustaget fortsätter vägen men nu blir den riktigt dålig. En smal grusäg med hästtrampad sand och löst grus i mitten, helt omöjligt att köra min tunga hoj i. Femhundrafemtio kilo som ekipaget vägde med mig och Maud på är riktigt, riktigt svår att köra i lösgrus och sand. För den som inte prövat kan jag säga att det var de svåraste typ av körning jag utsatts för. Var tvungen att köra i det grova, lösa gruset på sidorna. Här gällde det verkligen att ”hålla tungan rätt i mun”. Att lägga omkull hojen i detta lsögrus skulle innebära stora problem. Förutom de skador som skulle uppstå skulle det vara ett drygt jobb att resa upp hojen igen. Verkligen en mardrömssituation.! Thomas kunde köra på i ett ganska gott tempo, övertygad om att jag skulle klara upp läget med min erfarenhet.Tror att han aldrig insåg hur svårt det i verkligheten var att klara oss igenom de kanske fyra kilometer det rörde sig om. Kan tacka min, trots allt ganska gedigna erfarenhet av att köra på löst underlag, för att det gick vägen. Fick uppbåda all min koncentration och kunskap på ett sätt jag inte var van vid, dessutom med en passagerare i sadeln. Snacka om att jag kände mig lättad när vi väl var ute på andra sidan…pust! ”Detta är inte möjligt, här har aldrig de andra åkt!” sa jag. Misstänkte direkt att ruttläggaren endast kartrekat, det vill säga bara lagt en rutt i datorn utan att veta hur verkligheten ser ut. Mycket riktigt visade det sig att så var fallet, de övriga hade vänt i tid. Till skillnad från oss två, vilka var de enda som körde sträckan! Väl tillbaka på pensionatet fick vi i alla fall en god historia att berätta för de övriga. Kvällen tillbringades på samma vis, med middag och avslutande sittning nere vid havet för att se på solnedgången över den Åländska skärgården. En syn i varje fall jag inte tröttnar på i första taget.

Kvällen gick fort och snart var det dags att få några timmars sömn innan det var dags att börja hemresan.

Efter en god natts sömn var det dags för frukost. För min del blev det nybakta bröd med ost och skinka, medsköljda av runt en liter kaffe. Smakade utmärkt! Klara med frukosten var det dags att börja packa hojarna för att bege oss ner mot färjeläget. Vi var ute i god tid och hann med en fika till nere vid Postmuseets servering alldeles intill färjeläget innan det var dags att köra på färjan. Här hände resans sista missöde. När jag började rulla mot rampen för att kör ombord på färjan hörde jag det omisskänliga ljudet av en hoj som går i backen. Måste koncentrera mig på min egen körning men Maud meddelar mig att en av våra kompisar gått omkull. Det visade sig att han med sin egen packväska kommit åt en annan hoj, varpå han tappade balansen och gick i backen med ett brak. Det visade sig att packväskans fäste gått sönder. Detta löstes av spännband som surrade fast väskan på plats. Jag noterade dessutom att höger kombinerade blinker och backspegel hängde i sin sladd. Den var bara att sätta på plats n så var hojen körbar igen. Känns så väldigt onödigt, men är sådant som trots allt händer. Drumlade ju till det själv på biltåget förra året. Finns bevarat i ett färskt och inte minst pinsamt minne för min del…

Mer dramatisk än så blev inte årets resa. Efter att vi tagit farväl av varandra på bildäck var det bara de femton milen hem till Kista som återstod. Nu är det ett år tills vi ser en del av våra kompisar igen, andra träffar vi oftare. Alltid lika trevligt när vi ses och vi ser fram emot nästa års resa redan nu…men nästa vecka har vi annat som väntar. Då bär det av mot Österrike och Ischgl….

Resa till Bohuslän med Hojgänget

2011-05-31T02:01:00.000-07:00

Äntligen var det dags att starta resan vi så länge sett fram emot. Träffade Danne och Kattis i Botkyrka för en kopp kaffe innan vi begav oss iväg till Nyköping för att träffa Leffa. Han stod och väntade på macken så snart var vi på rull. Vi tog gamla riksettan och vägen förbi Kolmården och Getå ner till Norrköping. Här valde jag att köra lite genom stan, som man gjorde förr. Ville se om det var sig likt, vilket det faktiskt var. Snart var vi ute på den stora vägen igen. Här blåste det något kopiöst, än från ena sidan och än från den andra. Otroligt jobbigt och krävande för koncentrationen. Kändes skönt när vi svängde av för att ta Turistvägen från Ödeshög. Brukar alltid ta denna vackra väg längs Vättern, om jag bara har tid.

I närheten av Rökstenen stannade vi till vid en diversehandel för en kopp kaffe. Ett mycket märkligt ställe som verkade ha allt och inget. Bland annat fanns det granris i plast och julgranskulor kvar i taket. Nåväl kaffet värmde i alla fall lite, även om det kanske inte var det godaste jag druckit. Nu följde vi samma väg som jag så många gånger cyklat under Vätternrundan. Snart var vi framme i Huskvarna och passade på att tanka upp hojarna. Nu fick Danne, med sin GPS, ta ledningen. Det intressanta i sammanhanget var att vi knappade in ”kortaste väg”, något som snart skulle visa sig få en viss betydelse.

Till en början åkte vi små fina asfaltsvägar mitt ute i ingenstans som det brukar heta. Plötsligen leddes vi över en cykelbana. Var bara en kort bit så det bekymrade inte så mycket. Asfalten fortsatte en bit tills vi plötsligen befann oss vid en grusväg. GPS:en var inställd på att undvika grusväg, vilket den inte gjorde…Det var inte mycket annat att göra än att ”ta gud i hågen” och köra in på vägen, vart den nu skulle leda oss. Danne satte av i ett hyggligt tempo som jag inte hade några problem med att följa med i, rätt typ av hoj och däck som jag hade. Leffa som inte hade någon tidigare erfarenhet av grusvägar fick här en riktigt jobbig resa. Dock skötte han sig med den äran och kom igenom sträckan utan några missöden. Bra gjort! Så småningom kom vi ut i metropolen Vedum, känt för att TV-serien Macken delvis spelades in här. Kuslig känsla att åka igenom detta samhälle. Ingen av oss såg en enda människa, trots att vi åkte genom centrum. Stan verkade helt övergiven!

Nu var vi ute på normala vägar igen och rullade i god fart vidare mot Skaftö, där vi skulle tillbringa några nätter. Våra kompisar som redan var på plats hade via sina telefoner följt oss och undrat lite över våra vägval. Man bör välja snabbaste väg i GPS:en om man inte vill hamna på små grusvägar och cykelvägar. Man lär sig alltid något nytt! Satt uppe och snackade ganska länge innan det blev dags att gå och sova.

Vaknade tidigt, käkade lite frukost och tog en tidig morgonpromenad med Leffa. Vi tog oss upp på det närbelägna berget för att njuta av utsikten över ön, där för övrigt TV-serien Saltön spelades in.
Såg att det fanns en fin väg in till Fiskebäckskil, vilken vi tog. Vi var alldeles ensamma om att vara ute så här tidigt på morgonen. Gick längs vattnet och i vattenbrynet fick vi syn på ett par ostron. Hade ingen aning om att det fanns sådana i området. Plockade upp dom ur vattnet, men dom var öppna och tomma på innehåll. Så småningom var vi tillbaka vid huset igen och nu hade övriga vaknat också.

Bestämdes att vi skulle åka via Grundsund-Flatön-Malö-Orust-Henån. Vilken idyll det var i Grundsund. Det var tidig morgon och vi var helt ensamma nere i hamnen. Ställde upp hojarna för fotografering på kajen.
Nu kom Leffa på att han skulle göra som killarna i "Wild Hogs". Han slängde sin gamla klocka i en formidabel parabel ut i vattnet. Plums, där försvann den. Real bikers don´t wear watches! Här träffade vi även en morgonpigg ortsbo som var nyfiken på vilka vi var! Kul att prata med honom en stund innan vi åkt vidare mot Flatön!

På Flatön stannade vi till vid Flinks Handelsbod. Om den är samma som Evert Taube diktade om har jag ingen aning om. Trevlig affär i alla fall, med ett mycket omväxlande sortiment.

Jonas var spekulant på en fiskartröja, men det blev ingen affär. Snart var vi åter på väg, nu mot Orust och Henån. Här stannade vi till för att äta lunch och för att gå på Systembolaget. Döm om vår förvåning när den enda kunden, förutom vi, var en gammal kompis till Jonas. Dom hade inte setts på runt femton år. Världen är bra liten ibland! Vi fick oss en utmärkt lunch nere vid vattnet. Kebabsallad för min del. Mätta och belåtna åkte vi vidare mot Lysekil för en fika. Hittade ett ställe nere vid vattnet, ”Jönssons katt”, vilket visade sig vara ett riktigt sunkställe. Synd med tanke på det utmärkta läget…Passade på att handla lite mat på hemvägen. Trots att det blev tre fulla kassar var det inte några problem att stoppa ner det i mina väl tilltagna packväskor. Utmärkt praktiskt!

På kvällen gjorde Kattis och Carro i ordning alldeles utmärkt goda räkmackor. Suveränt goda enligt min mening!

Håkan, vilken var ägare till huset vi fått låna gav oss en rundvandring i sitt privata Marinmuseum. Här fanns bland mycket annat, fyrahundra utombordare, en träbåt, en Volvo PV-46:a och tusen och en andra saker. Ett unikt museum som var en verklig upplevelse att ha fått se. Tack för din gästfrihet Håkan!

Nästa morgon när vi skulle ge oss iväg mot Smögen hörde jag att en av de stora Kawasakiglidarna var rejält ”morgontrött”. Knappt att den orkade igång. Visste dock inte om det var Jonas eller Stefans hoj som inte ville var med riktigt. Det blev jag snart varse. När vi skulle köra av färjan startade inte Stefans hoj utan han fick knuffa den av färjan. Ingen rolig sak att göra iklädd regnställ. Det är rejält tungt. Med gemensamma krafter försökte vi knuffa den uppför en backe och springstarta den. Misslyckades kapitalt, inte ett liv i motorn. Vi fick låna startkablar och kunde med hjälp av min hoj starta upp Kawasakin igen.

In till Lysekil och lyckades hitta startkablar i en affär. Nu var dagen räddad och vi visste att vi skulle klara oss resten av dagen. Smögen nästa! Vi stannade till vid bron över till Smögen för att ta lite bilder, bland annat gruppfoton.

När det var dags att åka vidare mot Smögen var det naturligtvis dags igen. Inte ett liv i Kawasakin! Nu hade vi rutin och på ett par sekunder hade vi återigen via min hoj och startkablarna fått igång Kawasakin. Stannade nere vid vattnet i Smögen, precis där alla fiskförsäljare håller till. Valde att luncha på det utmärkta stället ”Göstas Fisk”. Vi valde lite olika rätter, naturligtvis baserade på fisk och skaldjur.

Alla var väldigt nöjd med maten, höll mycket hög klass till högst rimliga priser. Efter maten gick vi runt en god stund i stan för att fotografera. Härlig känsla att få vara ensamma i stan, annat lite längre fram i sommar när turisterna invaderar Smögen.

Avslutade besöket i Smögen med kaffe och en pralin. Femton kronor för en pralin och en mugg kaffe kändes helt rimligt!

På hemvägen hände ett litet missöde. På väg mot färjan var vi tre stycken som hann över i en korsning, medan övriga blev kvar. Såg inget problem i detta eftersom det rörde sig om att åka rakt fram i en kilometer. Höll koll bakåt utan att se våra kompisar. Inget konstigt i det eftersom det låg några bilar närmast oss. Vi var fullt övertygade om att de låg bakom bilarna. Körde på färjan och bommarna fälldes bakom oss. Inser nu att vår kompisar hade blivit kvar på andra sidan. Fick omgående kontakt med dom via telefon och fick veta vad som hänt. Den som låg först i gänget hade, istället för att köra rakt fram, kört in på en väg till höger. Innan dom fått vända och komma på rätt spår igen stannade Stefans hoj igen. Lite jobbigt när jag stod på färjan och batterierna på de andra hojarna var svåra att komma åt. Löste sig genom att stoppa en bil som kunde hjälpa dom med ström. Vi väntade på andra sidan sundet och med nästa färja kom den saknade delen av gänget.
Efter middagen tog vi en skön promenad runt Skaftö. Hamnade slutligen nere vid restaurant Brygghuset. Satte oss i solen och bara njöt av något gott att dricka. Cider för min del!

Satt uppe ganska länge denna natt och diskuterade dagens incident med de kvarlämnade hojåkarna…

På lördagen måste vi lösa problemet med Stefans hoj. Kom fram till att det smartaste måste vara att åka de sju milen till Bike i Trollhättan för att köpa ett nytt batteri till Kawasakin. Sagt och gjort, så fick det bli. Stefan fick åka med mig medan vi lämnade hans hoj hemma. Väl framme på hojfirman visade det sig att dom inte hade rätt batteri hemma, precis som det brukar vara. Inget batteri för Stefan, däremot var det mycket nära att både Nicke och Jonas köpte nya hojar. Vi får se hur det går med det framöver. Bara att åka hem igen. Stoppade i Uddevalla på Biltema för att köpa ännu ett lågprisbatteri, samma skräp som satt i Stefans hoj redan. Nåväl, fanns inget annat att göra. Bara att gilla läget!
Handlade korv på hemvägen, vilket fick bli kvällens middag. Batteriet sattes på laddning med laddaren vi passat på att köpa samtidigt som batteriet. Nu var det bara att hoppas på att allt skulle fungera nästa morgon när det var dags att åka hem.
Blev en lugn och ganska tidig kväll med tanke på att vi skulle åka hem tidigt nästa morgon.

Gick upp tidigt för att äta frukost och städa av huset efter oss. Halv åtta var vi klara att åka. Nu gällde det att Stefans hoj skulle starta. Det blev en spontan applåd när den med sitt karakteristiska muller gick igång av egen kraft. Vi åkte tillsammans runt sju mil innan några valde att åka med Nicke och Carro mot Ed, för att lämna av henne hemma. Leffa och jag åkte vidare norrut. Stannade till vid värdshuset Stolpen utanför Kristinehamn. Fick lite mat och kaffe innan vi återigen åkte vidare mot Örebro. Här skildes våra vägar. Leffa åkte mot Nyköping, söder om Hjälmaren medan jag tog E-18 hela vägen hem till Stockholm.

Nästa års resa talas om att den ska gå till Gotland. Låter spännande och något att se fram emot. Tack för årets tur kompisar!

Upplandstur med Hojgänget

2011-05-21T12:46:00.000-07:00

Dags för en tur till Uppland denna gång. Vi brukar oftast åka söderut, så omväxling förnöjer. Klockan elva var det avfärd från Upplands Väsby. Vi som åkte var Klaus med inlånade passageraren Eva, som för första gången åkte motorcykel, Nicke med Ammi bakpå, Annika och så jag med Maud på bönpallen. Vi åkte slingriga vägar genom ett underbart sommarlandskap. Svårt att tro att denna miljö finns bara ett fåtal mil från huvudstadens centrum. Härligt att se kor och hästar gå och mumsa i hagarna samtidigt som man i sakta mak rullar förbi. Gäller att inte störa idyllen eller skrämma djuren. Via Rimbo och den vackra idyllen Rånäs kom vi ut i den, för de flesta, bekanta byn Knutby. Svårt att tänka sig vad som hände där för en del år sedan. Ond, bråd död kändes ganska avlägset när vi rullade igenom samhället. Kom så småningom till gruvsamhället Österbybruk. Här passade vi på att få oss lite fika och mackor till livs.

Som synes var alla på ett strålande humör och det ena skämtet avlöstes av det andra. Om uttrycket "Ett gott skratt förlänger livet" stämmer, lär i alla fall vi som var med idag bli rejält gamla! Belåtna efter kaffestunden rullade vi iväg ut på det Uppländska vägnätet. Hade lite otur idag med lite trasiga vägar. Var en del partier där man grävt upp vägen och fyllt i med grovt grus. Inga problem med min hoj. Ställde mig bara upp och blåste rakt igenom.Betydligt värre för Klaus med sin sexhundrakilos Boss Hoss. Den hojen har sina brister osm grushoj för att uttrycka det milt. Allt gick emellertid bra och Klaus lotsade sin hoj och passagerare igenom alla svåra passager med den äran. Impressario Choppers hade öppet hus idag så vi passade på att titta in där på vägen hem. Har aldrig varit på en chopperklubb tidigare. Kan säga att det var precis så som jag förställt mig det hela...en aning grabbigt. Gick runt och snackade lite med olika människor. En kille kommer fram till mig och säger att vi träffats förut. Jag är övertygad om att vi aldrig setts men han vet till och med vad jag heter. Vi fick aldrig någon klarhet i hur han kände igen mig, men det måste väl vara från nätet i något sammanhang. Hann bara gå några meter så kommer det fram en tjej och säger"Hej, du har varit här tidigare!" Har aldrig sett henne heller tidigare. Kändes högst märkligt att vara känd utan att ha en aning om varför eller varifrån. Klaus gjorde ännu en gång en av sina patenterade lagningar av elfel med hjälp av sin Swiss army knife. En kille hade problem med sin hoj. Gick inte att starta och han hade beställt hämtning. Klaus tittade lite på hojen, tog fram sin kniv och filade lite på en av polerna på batteriet. "Nu är det bara att starta!" sa han på sin klingande finlandssvenska. Mycket riktigt, hojen startade med ett rejält muller. Killen blev rejält glad och Klaus hade avslutat ännu en av sina goda gärningar. Det han inte kan laga med sin kniv, det är inte värt att laga!Här lyssnar den tacksamme hojägaren till toner han inte trodde sig få höra på ett tag!
Nu började det bli dags att röra oss hemåt och efter att vi tankat i Gottröra, för mig för evigt förknippat med SAS-planet som så mirakulöst nödlandade där, tog Nicke täten mot Lunda handel. En kul och svängig väg som uppskattades av fler än oss. Vi blev omkörda av ett gäng sporthojsåkare i ganska hög fart. Hoppas att dom klarar sig utan olycksfall under säsongen. Risken att det går snett är onekligen stor i hög fart och med många hojar...Snart nog var vi framme vid startpunkten för dagens resa, Upplands Väsby igen. Det var dags att säga hej då för denna gång. Redan på onsdag ses en del av oss igen, när det är dags att besöka Bohuslän under några dagar. Något att se fram emot!

Sörmlandstur med Leffa och Danne

2011-05-15T12:56:00.000-07:00

Dagens tur skulle gå till Café Brofästet, mellan Strängnäs och Enköping. Träffade Leffa och Danne vid vårt vanliga ställe, Shell i Botkyrka. Fick tyvärr återbud från Annika som, klokt nog, valde att avstå dagens tur på grund av hälsoskäl. Nu blev det dessbättre varken kallt eller blött, men det vet man ju aldrig innan. Efter det sedvanliga fipplet, vilket gick ovanligt snabbt idag, med våra Scala Rider intercomanläggningar var vi snart på rull. Följde gamla Strängnäsvägen till Mariefred. Nu föll ett ganska ymnigt regn. Satt ändå och njöt med V-twinnen tryggt dunkande under mig när vi fortsatte den vilttäta vägen via Stallarholmen till Strängnäs. Här hade man dragit om vägen en del och på grund av tvetydig skyltning och felaktig tolkning av densamma av mig blev det en runda inne i själva stan innan vi var på rätt väg igen. Vi passerade en för mig bekant plats, idrottsplatsen där jag gick i mål när jag sprang en Halvmara i stan. Var några år sedan kunde jag inse...tjugosju år sen. Tiden går fort! Snart var vi uppe på Strängnäsbron och på väg mot dagens mål, fiket. Eftersom Leffa hade GPS var det han som ledde gänget. Plötsligen såg jag fiket på höger sida av vägen. Leffa såg det inte, så vi fick fortsätta över Hjulstabron innan vi kunde vända för att åka tillbaka. "Va tusan, är det stängt?" Hade ju mailat och frågat om det skulle vara öppet. Dessbättre var det bara som det såg ut och det var verkligen öppet. Nu smakade det bra med en macka och ett par koppar kaffe.Satt och planerade lite inför vår resa till Bohuslän medan vi lät oss väl smaka av smörgåsar och kaffe. Tiden gick väldigt fort, som den brukar när man har trevligt. Började så småningom bli dags att dra oss hemåt igen. Nu körde vi vägen över Åkers Styckebruk och vägen förbi krutfabriken, bort mot Läggesta. Strax efter Läggesta svängde vi höger mot Laxne. Gillar den vägen, lagom krokig och med lite trafik slingrar sig vägen genom landskapet. I Björnlunda svängde vi höger mot Nyköping. Efter någon mil var vi i samma trakter som jag ledde en grustur förra veckan. Nu var skillnaden att vi efter Jägarförbundets anläggning i Öster Malma fortsatte asfaltsvägen. En riktigt, riktigt krokig historia som inte står "Slingerbulten" efter. Som med alla vägar av den här typen lockar den unga, oerfarna hojåkare att köra över sin egen förmåga och en hojåkare fick sätta livet till här för två veckor sedan. Alltför snart var vägen slut och det var dags att dela på oss.
Vi gjorde ett sista stopp för lite snack, innan Leffa tog höger mot Oxelösund och Danne och jag tog motorvägen tillbaka till Stockholm.

Grus för alla

2011-05-08T02:56:00.000-07:00

Igår ledde jag en grustur i Sörmland med BMW-klubben. När det var dags att starta från Turinge var vi sammanlagt 34 personer som hade samlats. Vi delade upp oss i fyra grupper, varav jag skulle leda en grupp för åkare något mer vana vid underlaget för dagen, grus. Efter att vi tagit oss igenom Nykvarn började det roliga, grusvägarna. Tog det lite lugnt i början för att känna av hur gruppen fungerade och vilket tempo som kunde vara lagom att hålla. Utan några problem tog vi oss ner till Laxne. Inom någon halvminut hade alla anlänt och vi åkte vidare mot Skottvångs gruva. Här verkade det vara någon form av seniorutflykt till gruvan. En turistbuss och en hel massa pensionärer vittnade om detta.
Nästa stopp blev, som alltid vid Sjuhålens gruvor. Här fikade vi och käkade medhavd matsäck. Satt en stund i det underbara vädret och bara njöt innan vi kände oss mogna för att åka vidare. Nu ville gruppen åka lite fortare och så fick det bli, vi höjde tempot lite. Efter en stund åkte vi förbi en del av våra kompisar som hade stannat och rastat på ett annat ställe än det vi valde. En kort snutt på asfalt innan vi svängde in mot Ånhammar och nya grusvägar. Nu följde en massa fina vägar genom det sörmländska landskapet på vår färd ner still Stjärnhov. Här tankade vi upp oss själva med dricka och glass innan det bar iväg igen.
Allt flöt på och vägarna böljade fram med en blandning av backar och svängar i en lagom blandning. På ett avsnitt av vägen där underlaget verkar bestå av packad lera, ser jag plötsligen en stor spricka mitt i vägen. Kan utan problem undgå att köra ner i hålet. Tänker tanken ”Hoppas ingen kör ner i det hålet!” Kör runt en kurva och inser att jag är ensam kvar på vägen….Inser vad som hänt och vänder tillbaka. Ser en lerig förare och dito hoj. Jörgen hade haft oturen att hamna med framhjulet i sprickan. Det visade sig att det var väldigt mjuk lera och dessutom hade hålet varit djupare än det såg ut. Naturligtvis hade Jörgen inte klarat att hålla sig på hjulen utan åkte åkte omkull. Dessbättre verkade han inte fått andra men än att han blev ganska lerig. Hojen klarade sig bra även den med endast mindre skavanker. Med ett buntband och en torxnyckel kommer man långt…

Snart var vi på väg igen. Jörgen verkade inte blivit avskräckt av att ha varit med om sin första vurpa, utan tog sin plats bakom mig igen. På väg mot Öster Malma möter vi min kompis Leffa som är ute och luftar Sin Honda Pan European. Var inte 100% säker på att det var han, men ett telefonsamtal senare på eftermiddagen bekräftade att det var han. Han hade även känt igen mig, trots att han inte sett min hoj tidigare.
Vi svängde in vid Öster Malma och jägarförbundet. Här, fick jag höra senare, fick en av killarna längre bak i kön ett häftigt kast på hojen i samband med att han bromsade i en kurva där det låg sand. Dessbättre redde han upp situtionen och vi slapp vidare olyckor idag. Strax var det dags för vårt sista stopp, vid Torpesta kvarn. Även här var det skönt att sitta i solen och prata och njuta av den härliga miljön vid kvarnen. Dags att börja den sista sträckan mot Vagnhärad. Efter en stund såg vi att det stod en massa hojar vid vägkanten. Blev naturligtvis orolig att det hänt något. Det var dock inte värre än en punktering på en KTM. Det var redan flera på plats så vi fortsatte mot Vagnhärad.
Nu var det dags för mig att åka hem, medan en hel del av de övriga fortsatte på en liten kortare grustur till. Kände mig väldigt nöjd med dagen när jag tog E4:an hem igen.

Grusåkning i Sörmland med Fredrik och Nina

2011-05-01T06:44:00.000-07:00

Idag var det grusåkning i Sörmland som stod på agendan. Skulle reka vägarna inför nästa veckas körning med BMW-klubben. Nina och Fredrik skulle följa med mig på dagens tur. Träffpunkt, som så många gånger förr var Shell i Botkyrka. Var först på plats och hann ta en kopp kaffe och tanka innan Fredrik och Nina dök upp. Nina hade glömt sin ryggsäck med mackorna hemma. Dock inget större problem utan hon kunde proviantera på macken och lägga i min tankväska. Började bli dags att åka vidare mot Turinge, utgångspunkten för dagens tur. Fredrik som var ganska ny inom grusåka fick några snabba, enkla råd av mig innan vi gav oss av. Märkte snart att Fredrik hade minst sagt stor fallenhet för den här typen av motorcykelkörning. Han följde mig på perfekt avstånd och sackade aldrig, som nybörjare brukar göra. Nina tog det lite lugnare på sin Triumph Scrambler. Ingen lätt hoj att köra grusvägar på. Hon gjorde det dock alldeles utmärkt och vi behövde aldrig vänta någon längre stund vid vägbyten.

Efter en stund passerade vi Skottvångs gruva och en kolmila ute i skogen. Strax därefter vek vi av från asfalten och körde mot Sjuhålens gruva. När vi kommer fram till stället vi brukar rasta på var där redan en massa folk. Brukar sällan vara någon där annars. Nu visade det sig att det var en samling mineralsamlare som var ute och letade nya objekt. Vi fick en pratsugen äldre herre vid vårt bord när vi fikade. Han berättade om området och sina mineralprover han hade radat upp på bordet. Gick inte att ta miste på hans stolthet över sin samling.
Ingen av oss tre hade den minsta kännedom om dessa olika mineraler sedan tidigare, nu vet vi allt…kanske inte riktigt, men mer vet vi i alla fall.

Efter fikastunden bar det vidare ut på det sörmländska grusvägsnätet igen. Vi passerade sjöar och flera gårdar innan vi kom fram till Solbacka. Det som tidigare var en internatskolan Jan Guillou gick på i sin ungdom. Där frodades den värsta form av pennalism och förtryck man kan tänka sig. I sin bok ”Ondskan” skildrar Guillou sin skoltid. En bok väl värd att läsa. Åtminstone förstår jag, efter att ha läst varför han kämpar mot orättvisor och förtryck och varför han blivit den person han blivit. Numera är skolan sedan länge nedlagd och är istället konferensanläggning. Härifrån var det inte långt till Sparreholm där vi gjorde ett kortare stopp för att proviantera vätska inför de fortsatta prövningarna.

Efter tankningen av oss själva åkte vi delvis vid sjön Båven och passerade avfarten mot Torp, där förre statsministern Göran Persson bor. I trakten av Älghammar kände Nina att hon började tappa sin koncentration och tog beslutet att hon avbryta grusturen. Ett klokt beslut anser jag. Har själv gjort likadant ett par gånger när jag känt att jag inte längre orkat vara skärpt. Hon gjorde det jättebra som hängde med så bra, så länge, kanske 70 procent av rutten. Efter att vinkat av henne fortsatte Fredrik och jag vidare mot Öster Malma och Jägarförbundets fina anläggning. Passerade denna och var snart framme vid Torpesta Kvarn. Här stannade vi för ett sista stopp. En saffransbulle och lite mineralvatten var precis vad som behövdes innan vi gav oss in på den sista etappen mot Vagnhärad.

Efter ett par kilometer passerade vi platsen för min olycka med rådjuret. Känner eller upplever inget speciellt när jag passerar, trots att det var en traumatisk händelse när det skedde. Stannade till ett ögonblick för att visa Fredrik var det hände innan vi rullade vidare. Snart var vi nere på gamla Riksettan och svängde mot Vagnhärad. Nu återstod bara tankning för Fredrik innan vi tog E4:an mot Stockholm. Vi hann bara komma ut på motorvägen så började det regna. Till min förvåning, eftersom jag ännu inte kört min Honda i regn, blev jag inte speciellt blöt eller fick något regn i ansiktet. Kåpan gjorde sitt jobb på ett förträffligt sätt. Mycket skönt att slippa få regnet i ansiktet när man kör med crossintegral! Funkade jättebra att åka tillsammans med Fredrik, han låg snett till höger bakom mig på ett lagom avstånd. Såg honom hela tiden i backspegeln eftersom jag låg till vänster i körfältet. Vi blev som en enhet och kunde hålla ihop trots en del omkörningar. Vid Lindhagensplan skildes våra vägar för denna gång. Lär inte vara sista gången vi åker grusvägar tillsammans. Kan bara önska att jag hade samma talang för gruskörning som han visade upp idag. Körde grusvägar som han aldrig gjort annat. Är djupt imponerad!

Annat som imponerade på mig var Hondans duglighet som grushoj. Hade vissa funderingar på hur det skulle vara att köra en så stor hoj igen. Har inte kört annat än små, lätta 600 kubikshojar de senaste fem åren. Hade inte behövt oroa mig det minsta, det gick hur bra som helst och hojen kändes nästan liten. Tror att mina referensramar ändrats en del sedan jag Började köra min BMW. Den är rejält stor och tung och därefter blir allting litet och lätt. Summa summarum blev det ännu en kanondag tillsammans med trevliga kompisar.Vilken början på hojsäsongen jag fått!

Palles Vårtouring till Valdemarsvik

2011-04-26T10:19:00.001-07:00

Det var tidig väckning denna morgon. Inga problem dock, vi hade något trevligt som väntade. Efter morgonbestyr och frukost körde vi ut ur garaget strax efter sju på morgonen. Det var lite svalt ännu, men solen började redan värma lite. Körde en stund med värmehandtagen på första läget för att få upp värmen i kroppen. Snart var vi nere vid "Slingerbulten" och för första gången blev jag fotograferad av en fartkamera. Körde bara i knappa 60 km, trots det blixtrade kameran till...Härligt att åka den vägen tidigt på mogonen, helt utan andra fordon än vårt eget. Svänger in vid Rosenhill och ser att vi är först. En stor balja kaffe värmde gott medan vi väntade på Danne och Piotr, vilka strax efter kom dit.

Nu började det bli dags att bege oss ner mot färjan över Skanssundet. En härligt slingrig väg det också. Allt flöt på utan dramatik tills en fasan fick för sig att han skulle gå över vägen, utan att göra sig någon brådska. En lättare inbromsning och han kunde i godan ro promenera vidare. Vi hann inte mer än stanna till vid färjan så var det dags för avgång. Maud som klivit av motorcykeln fick springa för att hinna med färjan. Det var på håret att hon hann med. Från färjan lade Danne upp en video på Facebook. Denna hade Leffa redan sett när jag någon minut senare ringde upp honom för att tala om att vi var över på Mörkö. Internet är fantastiskt!

I Vagnhärad svängde i av och tog kustvägen ner till Nyköping där Leffa mötte upp oss på vår vanliga träffpunkt, STATOIL. Tankade upp min BMW och kunde kostatera att den inte dragit mer än 0.40/mil över de senaste 48 milen. Otroligt att en hoj som väger en bra bit över ett halvt ton med två personer på kan dra så lite...
Nu var det Leffas tur att leda gänget till färjan i Kvarsebo, vilket han gjorde med den äran. Strax efter Jönåker svänger man in på en riktigt rolig och krokig väg som leder ner till färjan över till Vikbolandet. I ett jämnt tempo avverkades kurva på kurva och efter en stund var vi nere vid färjan. Inte heller här blev det någon väntan utan vi var snart ute på Vikbolandet med sikte på Söderköping. I Söderköping väntade Palle och Kerstin på oss. Dom hade haft en lite kortare resväg så dom var redan på plats och njöt i det helt fantastiska vädret.
Palle och Kerstin!

Nu var vi på Palles domäner så han tog täten via småvägar ner till dagens mål, Valdemarsvik. Nu fick vi en resa på vägar som jag vill beskriva som tredimensionella. Det gick inte bara till höger och vänster utan inte minst även upp och ner. Riktigt skojiga och omväxlande vägar. Gissar att vi kört runt fem mil när vi rullade in i sommaridyllen Valdemarsvik.Hela gänget i hamnen i Valdemarsvik!

Vi hittade snabbt ett bra ställe att käka lunch på, "Lilla Blå" alldeles nere vid hamnen. Alla verkade nöjda med det dom åt. Själv valde jag en skaldjurssallad som verkligen var en av de bästa jag ätit. Generöst med skaldjur och väldigt god, dessutom till ett rimligt pris.
Vi var alla väldigt och nöjda när vi anträdde återfärden.

Palle tog täten igen och nu gick färden via småvägar för att så småningom sluta i Åtvidaberg. Här var det dags att skiljas från Palle och Kerstin som skulle köra söderut medan vi andra skulle norrut. Efter att ha fått en vägbeskrivning hur vi skulle ta oss ut till E4:an ledde Danne gänget via småvägar. Utan problem kom vi ut till Norsholm, när vi ser bilar som vänder. Det var bara att göra detsamma för vår del sedan vi insett att det hänt en olycka och att trafiken med hemvändande påskfirare stod helt still. Vi kom ihåg att vi sett en skylt som visade mot Söderköping och jag tog täten tillbaka till platsen vi lämnat några timmar tidigare. Nu gjorde vi valet att ta samma väg, över Vikbolandet tillbaka till Nyköping. Vi vinkade till Leffa när det var dags för honom att åka mot Oxelösund medan vi andra under Dannes ledning fortsatte till Stockholm längs gamla Riksettan ända ner till Botkyrka. I Södertälje fick vi en Volvo som skulle klämma sig in mellan Danne och mig. Inte nog med att han gjorde så, han lade sig även på ett avstånd av max två billängder bakom Danne. Började bli lite orolig över vad som skulle hända, om han skulle försöka sig på en vansinnig omkörning eller vad som skulle hända om ett rådjur hoppar upp på vägen. Det är rådjursrika trakter och det var kväll, så risken var inte försumbar. Strax innan Botkyrka kyrka hoppar ett rådjur upp framför Danne, som måste bromsa in. Det var inte långt ifrån att bilen körde på honom bakifrån. Hade rådjuret kommit ett par sekunder senare hade det troligen blivit en olycka av det som, dessbättre bara blev en incident.
När vi kom ut på E4:an in mot Stockholm skildes våra vägar åt. I höjd med Västberga kommer en kille med bil från en påfart och kastar sig in i min fil. Jag ligger i runt nittio km/h och har ingen chans att bromsa. Kastar en snabb blick i backsegeln och hoppas att det inte ligger någon bil i den döda vinkeln, vilket det dessbättre inte gjorde och allt slutade väl.

När vi åter rullade in i garaget, tretton timmar efter att vi startade, kunde vi summera en riktigt trevlig dag som givit en massa trevligt umgänge med goda vänner, god mat, härliga vägar och ett väder som inte kunde varit bättre, samt 58 nya mil på mätaren. Tretton timmar var precis vad vi hade att göra från Hamburg till Stockholm förra året. Denna dag var alltså fullt jämförbar och vi tog den som ett träningspass inför hemresan från semestern. Gick alldeles utmärkt så vi känner full förtröstan över att det ska fungera att göra samma långkörning även i år. Det är inte milen i sig som räknas utan timmarna man sitter på hojen.

Efter att lagt ut lite bilder på Facebook somnade jag gott med ett leende på läpparna. Vilka trevliga kompisar vi har, tack för att ni finns!

Minitouring på Södertörn

2011-04-23T10:17:00.000-07:00

Vi var några stycken som trotsade det traditionella påskfirandet och istället tog oss en hojtur i det fantastiska vädret vi begåvats med denna dag. Vi träffades, som brukligt på Gullmarsplan. Maud och jag var där i god tid och hann prata en stund med en farbror i åttioårsåldern, vilken berättade om när han körde BSA för mer än femtio år sedan. Hann även byta några ord med en av" bänknötarna" vid torget. Stärkt som han var av brända och destillerade drycker sa han -"Ööh, här får man bara parkera H-D"!, samtidigt som han stolt visade sin tröja med tryck på av det "rätta" märket.

Strax dök Nicke upp tillsammans med Henrik, vilken jag inte träffat förr. Han körde dock BMW, så möjligheten att vi råkar på varandra igen finns säkert. Snart nog dök även Piotr upp på sin nya BMW K1200GT och När Danne och Kattis anlände var vi fulltaliga. Rosenhill blev vårt första mål för dagen. Slingerbulten var helt till vår disposition denna gång, inga andra hojar eller bilar ute. Skönt när man kan välja spår och tempo helt efter egen smak.

Var inte mycket folk på fiket, det vackra vädret till trots. Fick oss dom traditionella mackorna och kaffet till livs och satt och njöt av tillvaron och sällskapet en god stund.

Piotrs macka försvann efter ett par magiska rörelser med händerna. ingen förstod hur han gjorde!

Nicke testar sin nya kamera. Nu är risken överhängande att även jag hamnar på bild...

När vi kände oss åksugna igen kom förslaget om Torö och Ankarudden med sitt fik upp som förslag. Sagt och gjort, snart var vi på väg dit. Det var en ren njutning att i ett skönt tempo susa fram genom det svenska sommarlandskapet och snart var vi framme vid fastlandets yttersta utpost på Södertörn. Blev rejäla skratt när Piotr sa till tjejen i kassan att hon var lik vår finansminister Anders Borg...hon hade ju hästsvans och örhänge, så varför inte? Vet inte om det var den bästa raggningskommentaren hon hade hört...troligen var det det. Vem skulle inte vilja bli jämförd med honom?
Även här blev vi sittande och bara njöt en god stund. Återigen blev det kaffe med diverse godsaker till.

En svensk klassiker på fiken. Kaffe och äppelkaka med vaniljsås.

Kattis och Danne.

Danne och Kattis fick aldrig sin kommunikation mellan hjälmarna att fungera riktigt som det var tänkt. Kände igen scenen från föregående år med ett evigt meckande och tryckande på kanppar...med blandad framgång. Det är väl egentligen bara Nicke som har koll på läget...

Danne försöker efter bästa förmåga att få ordning på internkommunikationen mellan hans och Kattis hjälm.

Hur bra man än har det så började det att bli dags att röra på sig igen. Nu blev målet Lövhagen ute i Nynäshamn. Under min ledning körde från Torö via den fina Strandvägen, anlagd till OS-seglingarna 1912, ut till Lövhagen. Nu började det bli dags att dra sig hemåt och Piotr ledde karavanen längs den gamla väg 73 tillbaka till Handen. Nu skildes våra vägar och vi åkte alla åt olika håll strax efter att vi kommit ut på Nynäsvägen. På måndag är det dags att ge sig ut igen, då med målet Valde

Ännu är inte faran med lösgrus på vägen över!

2011-04-17T12:50:00.000-07:00

Blev varse att det fortfarande finns lösgrus på vägarna! Stannade vid en korsning, sätter ner foten och känner den glida på gruset. Gick inte att hålla emot hojen med passagerare på utan det var bara att snyggt lägga hojen på sidan. Ingen skada skedd utan den lägger sig snyggt på bågen som är tänkt till detta ändamål. Var inga problem att resa upp den med hjälp av Maud.

Känns bedrövligt när sådant händer och man bara hjälplöst kan inse att det går över styr. Man känner sig ganska billig när man står där i en korsning med hojen liggande på sidan. Såg säkert lustigt ut när jag stillastående, till synes bara lägger ner hojen. Smart av BMW att ha denna båge som tar upp smällen och hindrar att man kommer i kläm mellan hoj och asfalt.

Så här blev min söndag....

2011-04-10T08:13:00.001-07:00

Dagen började hyfsat med frukost innan vi begav oss ut till Haninge för att start upp Annelies Triumph som stått på laddning över natten. Borde starta lätt, tyckte jag. Så blev det inte! Naturligtvis har batteriet gått till de "sälla jaktmarkerna" och det bara klickar när jag försöker starta hojen. Nåväl, inte mycket att göra. Jag får se till att det köps ett passande batteri och att det monteras. Lite svårt för Leffa och Annelie att ordna. Lite långt att åka när man bor i Oxelösund. Trist, men det ska väl ordna sig...
Åker ner till Rosenhill för en fika innan Leffa och Annelie ska åka vidare hem. Ser att jag fått ett samtal från min tandläkare. Han ringer senare och berättar att han är sjuk. Ingen höjdare för min del. Har ont i en tand som rotbehandlats, sedan två veckor. Såg verkligen fram emot att få det fixat i morgon bitti. Så blir det nu inte utan det är osäkert när jag kan få en ny tid...
Hemma igen ringer jag upp en kille jag haft kontakt med via mail. Vi hade kommit överens om att jag skulle köpa lite tillbehör till min Honda av honom. Skulle ringa honom idag för att senare under kvällen komma och hämta dom. När jag ringer för att stämma av får jag beskedet "-Dom har jag sålt!" Bussigt, kul med folk som håller överenskommelser...
Nå´t vettigt ska jag väl kunna gra av dagen tänker jag? "-Åker ut till Haninge och plockar ur batteriet ur Annelies Triumph! säger jag till Maud. Plockar med de verktyg jag kan tänkas behöva, ringnycklar, skruvmejsel, insexnycklar. Med dessa verktyg i de vanligaste dimensionerna bör jag klara mig...nå´n som tror att det funkade? När jag plockat bort kåpor och lite plastbitar ser jag att den sista och avgörande skruven för att få loss batteriet är en Torxskruv. Undrade i mitt stilla sinne hur i he..ete man tänkt i det fallet. Tror inte att det finns en enda Torxskruv någon annanstans på hojen. Skruvar man på en BMW så dyker de upp lite här och där, gärna runt hjulen, vid brosmsok etc. Naturligtvis hade jag inte något lämpligt verktyg med mig. Bara att åka hem igen med, i det närmsta oförrättat, ärende. Samtidigt börjar tanden värka...Roligt är det nästan jämt...hoppas att ni andra har haft en bättre söndag!

En tur till invigningen av AVA MC:s nya lokaler

2011-04-02T07:41:00.000-07:00

Efter att två tilltänkta medresenärer valt att avstå dagens tur med hänvisning till vädret och den uppenbara risken att hojarna skulle bli smutsiga, valde jag att köra själv. Nu blev det inte alls så farligt med varken kyla eller smutsiga vägar. Kunde nöja mig med att köra i mitt vanliga underställ som enda plagg under mina Lindstrandskläder. Vindskyddet på Hondan är väldigt bra och med hjälp av värmehandtagen var det inga problem alls att ta dagens tur.

Var lite rörigt utanför AVA men hittade snart en parkeringsplats utanför ingången. De första jag träffar på är Jonas och Roberto som driver siten Flyvardagen.nu
Var roligt att träffa dom live, har bara haft kontakt via FACEBOOK och deras blogg. Följde intresserat deras öden och äventyr när dom var i Sydamerika och körde hoj. Deras nästa äventyr blir en resa till Indien, men först ska dom åka lite i Europa i sommar på sina nya BMW F800GS.
Jonas, den ena halvan av äventyrarduon!
Roberto, Jonas vapendragare! En liten kille var mycket intresserad av Jonas och Robertos hojar, kanske en blivande äventyrare...?

Efter en stund av trevligt hojsnack begav jag mig en trappa ner för att kolla in avdelningen för tillbehör och kläder. Såg trevligt och överskådligt ut. Blev dock inget handlat eftersom jag har mer kläder än jag någonsin kan slita ut under resten av min hojåkartid. Alltid kul att kolla lite dock.
När det började bli dags att dra sig hemåt träffade jag på vänner från BMW-klubben, som var ute och kollade hojar.Magne, en av våra tre distriktsombud i Stockholm.Så här glad blir man av att torrbryta på BMW:s senaste touringlok!Kände att jag inte var klar med dagen ännu utan begav mig mot Tullinge för att därifrån ta mig till den vi det här laget välbekanta "Slingerbulten". Var bara på ett ställe som det rann lite vatten över vägen, i övrigt var det hyfsat torrt. Kom ner mitt på "Slingerbulten" och valde att bege mig hemåt via Tungelsta och Västerhaninge. När jag kom till avfarten för Ådravägen, även kallad "Helvetesvägen" av bland andra Nina, såg jag en Hummer som svängde in där. Fick en ingivelse och hängde på. Blev inte någon lång bit inte. Efter ett par hundra meter var den omöjlig att forcera med hoj på grund av all snö. Är lite stolt över mig själv som kunde inse detta faktum och inte dumdristigt försöka ta sig igenom. Hade troligen inte gått. Även Hummern tvekade innan han fortsatte. Han hade lite bättre förutsättningar med hög markfrigång och fyrhjulsdrift. För min del blev det till att vända mellan snövallarna. Efter lite trixande fram och tillbaka var jag snart på väg mot fastare mark igen...Hemfärden fortskred sedan utan vidare äventyrligheter. Kände mig nöjd med min dag och kunde lägga tio nya mil till säsongens resultatlista. Tvåtusen mil är målet, vilket återstår att se om det nås!

Årets första hojtur! :-)

2011-03-13T07:47:00.001-07:00

Härligt, nu är säsongen igång!

Fick igår hem min nya hoj, en Honda Varadero som jag tillsammans med farsan hämtade nere i Varberg. Lämnade en annan hoj i inbyte, så det står fortfarande tre hojar i garaget. Meningen är att det bara ska vara två.

Blev en trevlig utflykt ner till Vincents MC. Fina, torra vägar rådde tills vi kom fram till Borås. Här började en riktig snöstorm som höll i sig till strax innan Varberg. Efter lite fixande med Hondan, bland annat däckbyte till den sort jag vill ha, var den klar att lasta på släpet. Lastningen gick bra och snart var vi på rull mot Horla, där min faster bor tillsammans med sin man. Uppfarten till huset var rena iskanan. Naturligtvis funkade det inte att ta sig upp med det tunga släpet utan jag körde fast. Bil och släp fick stå till dagen efter. Var mer sugna på mat och något att dricka än att strula med bil och släp i det totala kolmörker som rådde. Vi fick alldeles utmärkt mat och gott vin att dricka. En lustig incident blev när Inge skulle servera de rostade rotsakerna. Av någon för alla, okänd anledning lyckades han köra den varma ugnsformen rätt i huvudet på mig. Gjorde inte ont på något sätt men det brände lite på örat. Syntes inte just något då och saken glömdes bort. Middagen avslutades och min kusin och hennes man åkte hem. Strax efter gick vi och lade oss att sova.
När vi vaknade snöade det! Inte exakt vad vi önskade oss kanske. Nu såg vi även hur bilen och släpet stod på uppfarten. Misstänkte att det skulle kunna bli svårt att komma loss. Risken fanns att jag skulle fastna på åkern. Dock gick allt efter planerna och det var bara att vända runt. Hemfärden till Stockholm fortskred utan några som helst problem i det vackra vädret. Solen sken hela dagen. Lossade hojen, skjutsade hem farsan och lämnade igen det lånade släpet. Kändes gott att avsluta dagen med en oxfile och ett glas vin. Var ganska trött, tar på krafterna att köra drygt hundra mil med släp....

Nåväl, idag var det en ny dag och nu skulle Hondan luftas oavsett väder. Fyra plusgrader hade gärna fått vara fler...men det var bara att gilla läget.

Nu visade det sig vad som hände när jag fick formen i huvudet, att jag fått ett fint brännmärke på baksidan av örat. Har inte gjort ont på något sätt, förrän jag skulle ta på mig hjälmen idag. Då kändes det! Nu vet jag hur brännmärkta kalvar känner sig! :-)
Hjälmen kom på och vi åkte iväg till vårt stamfik, Rosenhill.

Efter en fika vände vi hem igen. Blev i alla fall tio mil med den nya hojen. Är jättenöjd med den på alla sätt och vis. Dock kunde den få låta lite mer och dovare ur piporna, får ordnas senare om jag hittar några begagnade framöver. Härlig hoj med rejält vrid, precis i min smak. Den kommer jag att få mycket glädje av! Ska bli härligt att testa den på grusväg också, nu är däcken i alla fall inskrubbade!

Vernissage på MC-Collection, Amerikanska hojar

2011-02-12T03:26:00.000-08:00

Än en gång har jag blivit inbjuden till det fantastiska MC-muséet MC-Collection i Sollentuna. Denna gång var det vernissage på deras nya utställning med tema Amerika. Det första som mötte oss när vi kom dit var deras nya jukebox som stod och blinkade och spelade musik från tiden den var en oundgänglig del av varje fiks inredning.

Läshörnan är en riktig guldgruva att botanisera i för den intresserade. Här finns mycket kul att läsa och köpa.

Vi fick oss en kopp kaffe och för den som så önskade även en Elvismacka och en Budweiser. Ska det vara amerikanskt tema så ska det vara med besked. Vi nöjde oss dock med kaffe eftersom vi skulle äta senare. Gick runt en stund och beundrade samlingarna på nedervåningen innan den guidade visningen började. Nu avtäckte man själva flaggskeppet i utställningen, en Flying Merkel. Detta är en av endast två stycken exemplar som finns bevarade i hela världen. Motorcykeln är i ett skick som enklast beskrivs som mint condition, bättre än ny. Ett makalöst arbete har lagts ner för att kunna återställa den till detta skick. Kan inte annat än beundra dessa fantastiska hantverkare som kan åstadkomma något dylikt!

Här sker själva avtäckningen av The Flying Merkel!

Nu började en fantastiskt intressant rundvandring bland utvalda hojar. Vi fick oss många intressata berättelser till livs om motorcyklarnas historia, tekniska lösningar av olika problem med mera. Kan inte nog beskriva hur kul det är för mig och andra med samma intresse, farsan och jag hade en helkväll kan jag säga.

En Indian med sidvagn.

En Crocker 1939.

Ännu en Indian. Samma arrangemang av lysena gäller än idag på customhojar.

En BSA i ett underbart, patinerat skick. På mig går det rysningar genom kroppen när jag ser sådana hojar. Dom har en historia att berätta för mig, varje repa och buckla är ett bevis på vad den gått igenom under sin levnad. För mig var det även en nyhet att BSA gjorde V-twinnar, något jag aldrig sett eller ens hört talas om.

Excelsior.

Måste naturligtvis visa att även Husqvarna kunde göra motorcyklar!

Ett minst sagt ovanligt sätt att exponera motorcyklar på, men inte desto mindre bra!

Min farsa har fått syn på en likadan hoj som min farfar ägde under åren före och efter andra världskriget. En Harley-Davidson av 1930 års modell! Inte att undra på att jag är en så´n motorcykelgalning som jag är. "Äpplet faller inte så långt från trädet!"

Med dessa motorcyklar körde man "Boardtrack", rundkörning på velodrombanor av trä. Det gick riktigt fort....

En gång i tiden var detta en riktig touringhoj. Notera den mycket bekväma passagerarplatsen med avfjädrat ryggstöd....

Kan det bli mer amerikanskt? En replika på mototrcykeln Peter Fonda använde i Filmen "Easy Rider". När jag var tio år gammal hade vi en filmaffisch i klassrummet, föreställande Peter Fonda och Dennis Hopper på sina hojar. Där någonstans vaknade mitt intresse på allvar. Har sedan aldrig avtagit, utan tvärsom bara blivit starkare med åren.

En Norton Manx och en AJS, två klassiska brittiska racehojar!

Tänk om den mätaren hade kunnat tala....

Avslutar med ännu ett par bilder på The Flying Merkel!

Rekommenderar verkligen alla som har det minsta intresse för motorcyklar att besöka detta unika museum. Ni lär inte ångra ert besök...

Rom & Chokladprovning

2011-02-05T03:57:00.000-08:00

När jag fyllde femtio för två år sedan fick jag ett presentkort på en upplevelse. Av olika skäl har vi inte kommit till med att utnyttja kortet, men nu blev det i alla fall äntligen av. Rom & Chokladprovningen stod på programmet för kvällen. På Timmermansgatan 26 låg den lilla affären Small Islands Chocolate där provningen skulle hållas. Vi började med att gå runt i shopen och kolla på de olika chokladsorterna som såldes. Dom hade inte Marabou....Här var det exklusiva sorter med hög kakaohalt som gällde.

Även andra sorters njutningsmedel, i form av cigarrer i sin fuktighetskontrollerade låda erbjuds den hugade.

Snart nog var det dags att ta del av kvällens höjdpunkt, själva provningen. I ett rum innanför shopen var det uppdukat med både romglas och små chokladbitar.

Vi fick smaka de olika sorterna i tur och ordning. Det var sorter som låg mellan 400 och 1.000:- flaska. Något mer exklusivt än de sorter jag brukar njuta av till vardags...

Vi fick en väldigt intressant föreläsning av Duane Dove som äger detta ställe tillsammans med några vänner. Måste tillstå att jag inte hade någon större koll på romens historia innan den här kvällen. Nu vet jag mer, t.ex att det var Columbus som 1493 tog sockerrör till Västindien och planterade dom i Dominikanska republiken. Namnet Rom kommer från "rumbullion" eller "rumbustion" vilket betyder "vilt tumult" på engelsk Devon-dialekt. Rom gör av sockerrörssaft eller melass, vilket är en slaggprodukt från sockerframställning. Den finaste romen får man från sockerrörssaft och benämns då "Rhum" med h.

Duane, vår föreläsare för kvällen och Sveriges störste romkännare, äger och driver även en kakaoplantage på sin hemö Tobago. Vi fick veta en hel massa intressanta fakta kring framställningen av choklad av hans egna bönor. Efter en sådan här kväll är det inte alls svårt att förstå att en chokladkaka kan kosta 20:- eller 50:-, det är himmelsvida skillnader på råvarorna, vilket naturligtvis avspeglas såväl i pris som i smak och njutning. Naturligtvis avslutade vi kvällen med att shoppa loss på lite god choklad i hans butik...

MC-mässan 2011

2011-01-29T12:08:00.001-08:00

Det första som mötte oss som besökare på mässan var denna Victory motorcykel som var infrusen i ett isblock. Om det var en riktig motorcykel verkar det vara ett mer än idiotiskt slöseri, i mina ögon! En del gör uppenbarligen vad som helst för att sticka ut i mängden.

Var där två gånger, både fredag och lördag. Fredagen var helt okay med en lagom mängd publik. Jag kunde se hojarna ordentligt, upptäcka mina vänner som var på plats och röra mig obehindrat. Så var inte fallet på lördagen. På tok för mycket folk på en liten yta utgjorde ingen lyckad kombination....trängseln var makalös! Mässan i sig var väl inte någon som går till hävderna som den mest minnesvärda. Den stora nyheten som jag såg det var BMW:s touringlok K1600GTL.

Annat var det när jag första gången såg Hondas GoldWing. Då hölls mässan, eller det som var dess föregångare, i Ostermans Marmorhallar! Glömmer aldrig denna i det närmaste utomjordiska skapelse som stod och snurrade på ett podium. "Större och mäktigare än så här blir det aldrig!" trodde jag då, sexton år gammal! Ack så fel jag hade. Ingenting av den digninteten fanns att skåda denna gång. Visst var väl BMW:n fin, men skillnaden gentemot min egen kändes väl inte helt prisvärd. En kvarts miljon svenska kronor är en hel del pengar för en motorcykel. Trots detta verkade det inte vara någon brist på spekulanter....det är synd om svenskarna!

Här kan man snacka om att "lägga en rejäl sula på parketten"!

Adam Nestors prisvinnande Moto Guzzi. Killen som byggt är bara dryga tjugo år gammal. Vad månde bliva?

En Münch Mammut, det häftigaste som fanns att skåda på två hjul i slutet av sextiotalet. Hojarna handbyggdes och ingen blev den andra lik. Helt unik såtillvida att man använde en bilmotor från NSU som drivkälla.

Triumphs nya Tiger 800 XC. En hoj som jag tror kan komma att sälja bra i Sverige. Skulle gärna äga en själv! En lagom hoj på många sätt, finns även i ren landsvägsversion.

Stuntåkaren Matti Tepsa höll uppvisning i vad han kan göra med en motorcykel. De naturlagar som gäller oss vanliga dödliga gäller inte alls för honom som synes!

Testar hur det känns att sitta på en 125:a! Är nog lite i största laget för hojen....

Häftig Harley för isåka. Notera dubbarna, gissar att de ger ett grepp utöver det vanliga på isbana!

Man säger att storleken inte spelar någon roll, men tusan vet om det är sant. Den här fotomodellsen såg särdeles nöjd ut när hon satt på min kompis hoj, en Boss Hoss med en Corvettemotor. Är helt övertygad om storlekens betydelse i detta fall...

Mina vänner Danne och Leffa försöker spåra Nicke via sina mobiltelefoner!

En sån här hoj använde den tuffaste tjej jag känner till, Annie Seel i Dakarrallyt. 950 mil genom Sydamerika innan hon var framme. Detta är dock inte hojen hon körde rallyt med, men en liknande!

En kul grej hände på mässan när vi stod och kollade in det nya utbudet från JOFAMA. Som bekant för många använder jag så gott som uteslutande deras produkter, var att en av säljarna när han fick höra detta lovade att skicka mig ett par handskar om jag skickade honom en bild på mina jackor. Naturligtvis måste jag ordna en bild!

Här är bilden. Nio jackor hänger på stången. Har passande byxor till nästan alla jackorna också. Har ett visst klädintresse....i alla fall vad gäller MC-kläder! :-)

2011-01-22T06:52:00.000-08:00

Köpte för par år sedan ett par byxor, Lindstrands Taal hos Hondacenter i Upplands Väsby. Var tänkt att jag skulle köpa en passande jacka till dom, för hopkoppling. Beställde jackan hos MC-varuhuset som strulade med beställningen. Ledsnade till slut och byxorna lades in i garderoben. Där blev de liggande tills i våras, när jag fick tag i rätt jacka. Funkade utmärkt tills jag efter någon månad såg att sömmarna började spricka upp på flera ställen. Började leta efter kvittot som jag efter så lång tid naturligtvis inte hittade. Tänkte att jag får väl skylla mig själv och så har det ändå gått lång tid sedan jag köpte dom....

Dom hamnade i garderoben igen i väntan på att jag skulle låta laga dom. Häromdagen kom jag på att det kunde vara dags att ta tag saken igen. Mailade då till JOFAMA:s ändringsatelje och förklarade läget. Att det gått lång tid sedan jag köpte byxorna och att jag inte hade kvittot kvar. Mailade på begäran över ett par bilder på skadorna. Fick då veta att dom ger tre år garanti på sina produkter, plus att dom skickar över en retursedel till mig och byter ut mina byxor mot ett nytt par!

Alla mina kläder kommer från Halvarssons och Lindstrands. Har alltid varit väldigt nöjd med alla plagg. Dessutom har de hjälpt mig med att ändra plagg vid behov. Toppenfina jobb till mycket resonabla priser. Rekommenderas om du har nå´t plagg som blivit för stort eller för litet.

Tänk om fler företag insåg att en bra skött reklamtion är den bästa reklam ett företag kan få. Har samma goda erfarenheter av TOURATECH:s behandling av produkter som inte svarat upp mot det som förväntas.

BMW-kväll på MC-Collection

2011-01-13T13:45:00.000-08:00

Man hade BMW-tema på MC-Collection under första halvan av januari. Perioden avslutades med att designern Ola Stenegärd, bördig från Gotland, berättade om sitt arbete med att formge BMW:s senaste sporthoj. Han berättade på sitt oefterhärmliga vis mycket underhållande om hur man bygger och designar en motorcykel "från ax till limpa". När man får förklarat för sig, av den som verkligen designat denna hoj, vilken oerhörd massa möda och oräkneliga arbetstimmar som ligger bakom en ny modell ser man på ett annat vis på prissättningen. Plötsligen känns det inte längre så dyrt. Visst är det mycket pengar... men inte dyrt. Tro det eller ej, men det kändes nästan prisvärt att betala i runda slängar 200.000:- för en motorcykel! Olas fördrag uppskattades mycket av alla oss som hade glädjen att få vara på plats. Många hade frågor om både det ena och det andra så på slutet började det bli ont om tid. Han skulle hem en sväng till Gotland innan det var dags att återvända till jobbet i München. Kändes som att han utan problem kunde varit kvar och svarat på frågor under ytterligare någon timme.Vi var många som kastade lystna blickar på den häftigaste sporthoj man kan köpa för pengar i dagsläget.

Lägger in lite bilder från samlingarna!
Man visste hur man designade en ljuddämpare förr i tiden....

En replika på den hoj Peter Fonda körde i filmen "Easy Rider"

En härlig gammal Norton Dominator!

En riktig racebumse!

Boardtrackhojar från 1920-talet.

Den klassiska Honda CBX. Min och många andras våta dröm i slutet på 1970-talet.

MV Agusta något av det vackraste man kan se vad gäller hojar. Det är ett konstverk och inget vanligt fordon, i varje fall i mina ögon!

The Norton Project

2011-01-09T09:24:00.000-08:00

En helt underbar historia som värmde mig ända in i själen. Kan gott förstå pappans tårar på slutet, när sanningen verkligen sjunkit in. Se, njut och bli en lyckligare människa!

The Norton Project from Jamtron on Vimeo.

En julhälsning i tiden

2010-12-24T05:30:00.001-08:00

Dakarhäng med Annie Seel och julkonsert i Tyresö

2010-12-11T06:29:00.000-08:00

Händer inte så mycket kul så här på vintern, men denna vecka var lite av ett undantag.

I tisdags var jag på andra delen av ett tvådagars serviceseminarium. Vi höll till i Skridskopaviljongen, den röda tegelbyggnad som ligger precis till vänster om brofästet på Kastellholmen. En klart givande dag med en hel massa intryck. Vi fick bland annat köra rollspel med situationer som uppkommer i vår vardag som serviceassistenter, telefonister eller lokalvårdare. Var kul och lärorikt att både få öva själva och även se kollegor och deras agerande i knepiga situationer. Vi klarade oss alla med den äran vill jag påstå. Regeringskansliet kan känna sig trygga i förvissningen om att vi medarbetare löser de knepigaste lägen på ett proffsigt sätt.

Full av intryck efter en hel dags övningar var det dags för avkoppling. Hade fått en inbjudan till Annie Seels "Dakarhäng". En trevlig kväll på restaurang Undici, där Annie berättade för inbjuden press och vänner om sin satsning mot sitt femte Dakarrally.
Verkligen kul att ha blivit inbjuden till detta evenemang. Trevligt att träffa kompisar med samma intresse, ökenrace! Tiden gick som vanligt fort i trevligt sällskap och det blev dags att dra sig hemåt. Unnade mig lyxen att låta Maud hämta mig vid Stureplan. Hon hittade dit alldeles själv med bilen, en nog så svår utmaning för henne. Andra kör tusen mil genom öknar. Vi har alla våra utmaningar...

Torsdagen hade även den ett kulturellt inslag. Vi var till Bollmora och lyssnade på Tyresökörens julkonsert i Bollmoradalens kyrka. Hade inte varit i Bollmora på tjugo år innan dess. Vi gick runt och tittade på centrumet, tog en kopp gott kaffe och tog det lugnt innan konserten. Anledningen till att vi kom hit var en inbjudan jag fått av en gammal klasskompis via Facebook, ett fantastiskt socialt medium. Vi fick kontakt den vägen och hon skrev och frågade om vi inte ville komma dit och lyssna på hennes kör. Var inte sen att tacka ja och vi fick en trevlig kväll tillsammans med kören och gästartisten Margareta Bengtson. Var en härlig blandning av jullåtar och annan musik. Kände oss verkligen berikade, som så ofta gör efter att lyssnat på god livemusik. Behöver så´na här humörhöjare i december. Blir lite lättare att härda ut kylan och mörkret.

En bra vecka som vi avslutade med att beställa nya sängar från Kungsängen. Så´na där bekväma rackare som är ställbara på alla möjliga och omöjliga sätt. Tror dom kommer att bli kanonsköna....

En rejäl provkörning...

2010-11-17T01:31:00.000-08:00

Jonas bildspel från hojåret 2010

2010-11-14T06:05:00.002-08:00

Vad månde bliva när han fått råd med en motor också?

2010-11-08T01:57:00.000-08:00

Allt är inte vad det synes vara...

2010-11-05T03:16:00.001-07:00

Djur och djävlar så dessa killar kan köra hoj!

2010-10-29T01:59:00.000-07:00

Gallerirunda SoFo

2010-10-23T07:32:00.000-07:00

Gallerirunda på Söder, SoFo (South of Folkungagatan), stod på dagens agenda. Vi träffade våra kompisar i UD:s konstförening vid Nytorget. Började med att gå en sväng inne på Urban Deli. Vilken trevlig affär det var. Sålde högkvalitativa produkter, från mindre tillverkare. Lite som Söderhallarna eller liknande ställen. Blir glad och inspirerad av sådana affärer.
Provsmakning av hjortronsylt på tunnbröd. Ingen dum kombination!

En liten bild av vad man kunde erbjuda. Idel produkter av god kvalitet, inget FELIX eller FINDUS här inte!

När hela gruppen var samlad tog dagens värd, den forne Landshövdingen Mats Hellström med hustru Elisabeth täten. Han berättade om husen vi passerade och helt kort om de utställningar vi skulle besöka.Vårt första stopp var på ett galleri där en Bosnisk muslim i olika former ville visa hur han upplevde sitt utanförskap i Sverige. Det jag fastnade för var hans askkopp i form av en blomkruka, vänd uppochner och målad som en fez.Härifrån vandrade vi vidare till galleri Candyland, vilket drevs av bland andra den kända keramikern Lisa Larssons son. Vi som är födda på femtiotalet och tidigare känner väl igen Lisa Larssons härliga figurer i hennes speciella stil. Nåväl, på detta galleri hade man en utsällning om vår inställning till utomeuropeiska invandrare, inom EU. Var faktiskt mycket väl genomfört, bland annat genom vägmärken som hade fått nya symboler och betydelser. En poäng i sammanhanget var att skyltarna är gjorda av samma producenter som gör de riktiga vägskyltarna. Skyltarna är därmed rakt igenom äkta, det är bara motivet som skiljer.Konstnären, en portugis berättade med liv och lust om sitt engagemang i olika frågor och vilka uttryck detta tog sig i hans konstnärskap. Ett intressant besök! Härifrån gick vi vidare till en fotoutsällning. Det var Hasselbladstipendiater som ställde ut sina bilder i en fabrikslokal på Tjärhovsgatan. En del var bra medan annat var sådant som jag själv skulle kasserat. Så är det med konst, man gillar långt ifrån allt!

Nästa stopp blev i ett minimalt galleri på Tjärhovsgatan. Konstnären själv var där för att presentera sina verk. Måste säga att han var en aning svårtolkad i sitt bildmässiga uttryck. Det hängde tre tavlor där. Bättre förstod jag då texten på väggen, han var poet också!

Nöjda på vad vi fått oss till livs vad gällde andlig spis, styrde vi nu kosan till Mats och Elisabeths fantastiska våning på Nytorgsgatan. Här dukades det upp olika viner, ostar, skinkor, korv med mera.
Var synnerligen trevligt att gå runt i deras våning och beundra konsten, all litteratur och inte minst våningen i sig medan vi förde trevliga samtal med våra vänner.

En riktigt härlig dag tillsammans med goda vänner. Behöver lite sådana här aktiviteter under den mörka årstiden för att må riktigt bra. Det här var en riktig vitamininjektion för min del. Stort tack till Mats och Elisabeth Hellström som ordnade denna trevliga eftermiddag!

Chokladfestival 2010

2010-10-16T04:55:00.000-07:00

Har under flera år tänkt gå på Chokladfestivalen på Nordiska Muséet. I år fick jag äntligen "tummen ur pralinkartongen" och kom iväg. Tog den nya spårvagnen från hamngatan ut till Djurgården. Bekvämt sätt att åka spårvagn, har jag inte gjort sedan september -67. Vi hade en trevlig förare av tåget som höll låda och berättade att vi efter 245 meter skulle stanna vid nästa station, vilken var Kungsträdgården. Kändes en aning kort däremellan....sedan underhölls vi av trevliga kommentarer alla fem minuterna ut till vårt mål för dagen, Nordiska Muséet. Tror att spårvagnen i stort sett tömdes på passagerare här, alla hade choklad i sinnet! Kön ringlade hyfsat lång beroende på att de öppnade exakt när vi kom dit.Kön rörde sig snabbt och snart var vi inne i paradiset för en choklad(miss)brukare som mig. Till skillnad mot ölfestivalen var alla provsmakningar gratis. Det fanns oändligt mycket gott att välja på, det ena godare än det andra. Testade nog i stort sett allt som fanns.

Jösses, så småningom började en viss mättnad, för att inte beskriva det som ett lätt illamående infinna sig. Det kunde bli för mycket av det goda! :=)Den kände konditorn Magnus Johansson, ofta med på TV4, var naturligtvis där och visade prov på sin konst!

Varje chokladfestival måste ha en chokladfontän, detta tillfälle utgjorde ingen skillnad i det avseedet!
Pralinhuset, tidigare ägt av en jobbarkompis make, hade praliner till det facila priset av fem kronor/styck. An offer I could not refuse!! Investerade en hundring i tjugo olika praliner, medan Maud hittade chokladkakor som föll henne i smaken.

Mer än nöjda kändes det rätt skönt att ta en promenad tillbaka in till city i det höstfagra Stockholm.
Gillar "uteserveringen" en av skutorna hade på däck. Tänka att sitta där och ta en morgonfika en tidig sommarmorgon innan staden vaknat!

Måste testa en trialhoj!

2010-10-15T05:08:00.000-07:00

Tänk att kunna ta sig till jobbet på det här sättet! Riktigt "hårigt" när han kör på brospannet! Verkar så kul att kunna lattja runt med en trialhoj, måste bara se till att få testa någon gång! :=)

Äppeltouring till Grönsöö

2010-10-10T09:13:00.000-07:00

Så var det dags för vår årliga touring till Grönsöö för att besöka äppelmarknaden. Har blivit en trevlig tradition att avsluta säsongen för landsvägsåkandet i BMW-klubben med en familjetouring ner till Grönsöö, beläget ett par mil från Enköping.

Vi samlades vid Stäket för att i olika grupper ta oss till dagens mål. Var ute i god tid när jag åkte hemifrån. Väl framme vid startplatsen inser jag att jag glömt ryggsäcken med min proviant för dagen hemma. Vad värre var, även nackskyddet hade blivit kvar hemma i hallen. Undrar hur jag bar mig åt, kanske hade jag "huvudet under armen" när jag gick hemifrån....? Kändes inte bra att inte ha alla skydd jag är van vid. Minnet från Olles olycka när han tappade hjälmen fanns i färskt minne. Nu var det emellertid försent att göra något åt det hela. Bara att gilla läget och köra ändå. Alternativet att avstå körningen kändes inte så lockande för min del. Jag skulle köra "sweeper", kökarl i den grupp som skulle köra grusvägsrutten på 19 mil. Är ganska ovan vid rollen eftersom jag oftast brukar vara den som leder gruppen i stället. Fann mig snabbt tillrätta och njöt av körningen. Vi var en grupp bestående av lika goda åkare och allt flöt på ett perfekt sätt, utan väntande. Tyckte att det gick något lite snabbare än vad det brukar göra när jag leder grupper själv. På inget sätt gick det för fort, utan vi höll ett bra tempo på omväxlande, krokiga, grus och asfaltsvägar.
Milen på mätaren rullade fram med en rasande fart och efter ett par bensträckare och tillhörande besök i skogen började vi närma oss målet för resan. Nu var det bara ett par kilometer kvar till slottsparken och allt hade gått perfekt, helt utan tillbud av något slag. Ser att vi fått in en ny hoj i ledet framför mig. Inser att det måste vara Magnus från Örebro på sin nya hoj, när jag ser de dubbla ljuddämparna indikerande att det är en Ducati. Han skulle ansluta till gruppen under resans gång och nu hade han uppenbarligen gjort det. Kön rullar fram i sakta mak, kanske femton km/h när Magnus som ligger två hojar framför mig plötsligen går omkull på ett backkrön. För ett ögonblick ser jag honom hamna på vägen medan hans hoj snurrar av vägen och ner i diket på höger sida. Det visade sig att han varit ouppmärksam för ett ögonblick, kommit för nära framförvarande och panikbromsat. Dessvärre släppte han inte bromsen utan omkullkörningen var ett faktum. Föraren verkade klara sig bra, kläderna skrapdes och även hjälmen fick sin beskärda del av skrapsmärken. Misstänker att han kan vara lite blåslagen i morgon. Skadorna på hojen blev ganska omfattande trots den ringa farten. Hela vänstersidan var illa skrapad, gaffeln vred sig och vad värre var, växelpedalen gick av. Att köra den tillbaka till Örebro var uteslutet, blev till att ringa efter bärgare. Tredje gången denna sommar som en kompis fått ta sin hoj på bärgare. Nåväl, inte mycket annat att göra än att ta en fika och macka i väntan på bärgarens ankomst. Som vanligt hade vi en trevlig fikastund innan det var dags att titta lite på själva äppelmarknaden.Räknade till att det fanns ungefär sextio olika sorters äpplen representerade. Det var inte många av dom som jag kände till sedan tidigare. Mångfalden var verkligen påtaglig av äpplen som odlats i närområdet. Fanns en del att köpa i form av äppelmust, äppelskalare, torkat kött, hantverk med mera. Dock var jag utan packmöjligheter med ryggsäcken hängande hemma i hallen så jag fick avstå att handla med mig den goda äppelmusten. Efter provsmakning av några olika sorter började det bli dags att dra sig hemåt. Precis när jag åkte därifrån anlände bärgaren som skulle hämta Magnus och hans hoj. Skönt att veta att det löste sig till det bästa för hans del. Hemresan gick snabbaste vägen, via E18 hela vägen hem. Detta var nog årets sista tur. Har varit en fantastisk säsong med mycket åkande på såväl trevliga asfaltsturer som turer på grusvägar. Känner mig väldigt nöjd med vad jag varit med om. Nästa år ska inte bli sämre det. Planeras redan för en tur till Österrike med några kompisar. Vintern kommer inte att kännas helt outhärdlig när man har så mycket kul att se fram emot!

Tog en rejäl löprunda idag!

2010-10-09T04:43:00.001-07:00

Maud skulle in till Sergels torg för att tillsammans med sina kompisar från Linedancegänget hålla en dansuppvisning på själva "Plattan". Det var ingenting som direkt intresserade mig, men bestämde mig för att i alla fall följa med dit och sedan springa hem. Väntade tillsammans med Maud tills hennes två bästa kompisar anlänt. Var kul att heja på dom, som jag hört så mycket om men aldrig träffat.

Nu var det dags att starta hemfärden från Sergels torg. Tog några raska steg uppför trappan, kom upp på Drottninggatan och startade min GPS-klocka. Nu var jag igång....räknade med att det skulle vara ungefär femton kilometers löpning hem till Kista och att jag skulle klara distansen under nittio minuter. Sprang ner mot Stadshuset och tog höger längs Klara sjö. En bekant väg, samma som jag springer till jobbet om morgnarna fast då åt andra hållet. Bestämde att jag inte skulle låta mig stressas av klockan utan bara springa så fort som det kändes komfortabelt. Lyckades i mitt uppsåt kan jag säga. I en bekväm takt löpte jag fram längs Karlbergskanalen och bara njöt. I höjd med Karlbergs slott pågick upptagning av båtar, en aktivitet som sedan upprepades flera gånger längs min löprunda. Båtfolket har ungefär samma tider som många av oss hojåkare. Leffa, Annelie och jag ställde in våra landsvägshojar förra veckan. Ett hösttecken så gott som något!

Färden gick vidare förbi Länkarnas hus, över Ekelundsbron, förbi startplatsen för Mälaren Runt och vidare ner längs Ulvsundasjön. Var verkligen en ren avkoppling att löpa fram i det sköna höstvädret och bara låta tankarna flöda fritt, defragmentering av hår(d)disken skulle det kallats om jag varit en dator! :=)
Innan jag visste ordet av var jag framme vid Pripps i Ulvsunda. Svängde ner mot utkanten av Sundbyberg och vidare mot Lötsjön. Nu hade jag sprungit en mil och allt kändes fortfarande bara bra. Via Hallonbergen sprang jag sedan ner mot Rissne och snart var jag hemma. Den totala sträckan blev 15.3 kilometer vilka sprangs på 1:25 och en kilometertid av 5:37. Är mycket nöjd med resultatet. Har inte sprungit några distanser över milen på ett par år. Lunginflammationer har satt vissa käppar i hjulet. Inte så illa av en gubbe som passerat "bäst före datum" med tjugoåtta år!

Inser när jag ser ingressbilden att jag av misstag startat klockan igen. Tiderna den visar stämmer alltså inte!

Öl & Whiskyfestival 2010

2010-10-03T08:16:00.000-07:00

Den här helgen gick i umgängets tecken. Våra kompisar Leffa och Annelie gjorde huvudstaden den äran. Det vankades Öl & Whiskyfestival i Nacka Strand. På förmiddagen parkerade vi våra hojar för vintern. Nu är säsongen definitivt över! Efter att fått detta trista överstökat begav vi oss till Kista Galleria för att käka lite innan det var dags att ta tunnelbanan in till stan. Gick runt och kollade in utbudet av affärer. Det var lite större än våra kompisar var vana vid hemifrån Oxelösund. Det blev varsin hamburgare som fick utgöra middag denna gång. Vi skulle träffa kompisarna vid Slussen för vidare transport ut till Nacka Strand. Innan vi kom så långt tog vi oss en promenad från Rådhuset till Slussen. Det var riktigt skönt att promenera i lugn takt genom stan. Annars är jag alltid på väg någonstans med en tid att passa. Annat var det nu med gott om tid och ett härligt väder. Vi kunde visa upp i alla fall en liten del av, vad jag anser vara, en av de vackraste städer jag känner till.

Väl vid slussen var vi snart alla på plats och kunde ta bussen ut till målet för vår kväll, Öl & Whiskyfestivalen. Eftersom vi försett oss med biljetter i förväg behövde vi inte stå i kö utan det var bara att gå rätt in. Här inne fick man ett ölglas som man sedan bar med sig under kvällen. Det blev provsmakningar av lite diverse olika ölsorter och lite annat, bland annat mjöd. Kul idé med femton centiliters provsmakning. Då kan man testa ganska många olika sorter under kvällen. Trevligt sätt att umgås anser jag. Visst var det en hel del folk ute, men det är vad man får räkna med.Tycker inte att det var någon störande fylla utan folk skötte sig på ett städat vis och hade bara trevligt utan bråk. Det fanns mer än öl och whisky att testa, exempelvis italienska specialiteter, choklad, korv med mera. För egen del passade jag på att testa ostron. Har bara ätit ett enda sådant tidigare, för sexton år sedan. Kände att det kunde vara läge att testa igen. Slutade med att jag åt två stycken och fann att det var godare än jag mindes det. Skulle lätt kunna äta ett dussin. Leffa var mer skeptiskt inställd och nöjde sig med ett...
Vi fick skönt nog skjuts hem och kunde avrunda kvällen med min egenhändigt gjorda "Janssons frestelse" som vickning. Är inte på något sätt bevandrad i gastronomins värld, men en hygglig Jansson kan jag alltid svänga ihop. Den fick en strykande åtgång och formen blev renskrapad. Somnade sedan ovaggade allihopa.

Efter att ha ätit frukost bar det ut till Haninge för att koppla in en batteriladdare på Leffas hoj. Sedan återstod bara att skjutsa hem Annelie och Leffa till Oxelösund. Tog en fika där innan vi återvände till Stockholm. Gjorde lite nytta genom att montera en snabbkoppling till batteriladdaren på min grushoj. Snabbt fixat! Så försvann den här helgen.

Nu börjar den tråkiga tiden utan hojåkning med tunnelbanan som mitt främsta transportmedel. Tanken är att kunna springa till jobbet från Solna centrum tre dagar i veckan. Börjar i morgon!

Den här killen kan köra hoj!

2010-10-01T01:13:00.000-07:00

Befriande dock att se att även en så´n överdängare kan göra förhållandevis "enkla" misstag....

Norrgrus med BMW-klubben

2010-09-25T09:44:00.001-07:00

Dags för gruskörning igen, på "hemmaplan" denna gång. Tidigt uppe som vanligt. Åkte hemifrån strax före halv åtta. Valde sedan att, efter tankning, ta vägen mot Gottröra och därifrån mot Rånäs. Den vägen är härligt krokig. Var helt ensam på vägen och kunde välja precis vilka spår jag ville. Märktes verkligen att det har blivit höst. Riktiga höstfärger i naturen visade att sommaren definitivt är över för denna gång, så dock inte riktigt mc-säsongen ännu. Väl framme i Knutby, som utgjorde startpunkten för dagens tur, stod redan ett tiotal personer och väntade. När klockan var nio var det dags att ge oss iväg. Nu hade vi hunnit bli totalt tjugo personer, varav min grupp kom att bestå av nio personer. Det småduggade lite, men inget som direkt störde oss. Man har fullt upp med att koncentrera sig på sin körning. Inte minst jag som ledare med ansvar för gruppens säkerhet måste vara skärpt och kolla noga i speglarna för att se till att ingen blir frånåkt.

Körningen flöt på i ett gott tempo. Gruppen var homogen och höll ihop utan problem. Efter runt åtta mils körning var vi framme i Österbybruk. Här blev det, traditionsenligt, räkmacka och kaffe på hembageriet för min del. Mätta och belåtna begav vi oss efter en halvtimma vidare mot bruksorten Strömsberg som skulle bli nästa stopp på turen. Här hade Cafét ordnat med specialöppet för oss i BMW-klubben. Egentligen stängde dom redan för två veckor sedan. Det trevliga värdparet hade ordnat med nybakta bullar och kaffe till oss hungriga grusbusar. Naturligtvis lät vi oss väl smaka.

Styrkta av kaffe och bullar bar det vidare mot Dragon Gate för tankning. Undrar vad det blev av denna anläggning egentligen. Har alltid verkat mer eller mindre övergivet varje gång jag passerat. En snabb tankning och sedan i väg mot Söderfors varifrån vi vände ner mot Uppsala. Allt rullade på utan större dramatik tills plötsligen en stor älgtjur stod mitt på vägen och tittade på oss. Dessbättre stod älgen redan på vägen och klev inte bara utan förvarning upp, som fallet brukar vara. Jag höll en rimlig hastighet och kunde utan problem bromsa in. Älgen stod kvar under några sekunder innan han med majestätiska kliv fortsatte sin av oss avbrutna vandring genom de Uppländska skogarna. Tittade noga åt det håll älgen kom ifrån för att kunna konstatera om det eventuellt skulle komma någon mer medlem av familjen älg. Dessbättre var han ensam. Mäktig upplevelse att se en älg på så nära håll, skönt att vi inte fick närkontakt. Man är en given förlorare vid en eventuell påkörning!

Inget mer dramatiskt hände och snart var vi framme vid målet för dagen, Ulva kvarn. Många hade såväl mackor som kaffe kvar och passade på att fylla på energiförråden inför hemresan. Den som hade längst att åka var en kille som kommit ända från Nyköping. Imponerande att åka sjutton mil till starten, köra tjugosju mil grusvägar och sedan åka sjutton mil hem igen. En sann entusiast!

Kändes väldigt bra att dagen hade förlöpt helt utan incidenter. Förra helgens upplevelser fanns i färskt minne. Olle som kraschade då ligger fortfarande kvar på sjukhus. Operation väntar av den skadade axeln. Hoppas att han snart är okay igen och till nästa säsong kunna vara med och köra igen.

Svenska rallyt 2010

2010-09-19T10:01:00.001-07:00

Den här gången var det tänkt att jag skulle köra båda dagarnas grussträckor och att det skulle bli en bra, trevlig helg med mina kompisar. Det visade sig att det inte skulle bli riktigt så väl. Mer om det senare. Genom benäget bistånd av min svåger lyckades jag få låna en släpvagn för att transportera mig och hojen upp till Solbacka, beläget bara någon kilometer från det något mer kända Selma Lagerlöfs Mårbacka. Vis av skadan vet jag att det är bra att kunna transportera hem både mig och hojen om något går snett. Det är mer än en gång det gjort det för min del. Nåväl resan upp förlöpte utan speciella händelser. Var andre man på plats, Björn hade redan kommit och hjälpte mig att lasta av hojen.En av deltagarna hade beställt nya däck till förläggningen. Vi fick oss en uppvisning i konsten att byta däck. Han var verkligen skicklig!

En efter en droppade de övriga in och till middagen var styrkan nästan fulltalig. Efter mat och en öl var det dags att gå igenom morgondagens körning. När genomgången var klar var vi ganska trötta och jag tror att de flesta somnade ovaggade.Kerstin, en av arrangörerna kollar rutter i GPS:en

Tidig väckning stod på programmet, frukost klockan sju och avfärd klockan åtta. Alla passade tiden och snart var vi ute på de värmländska grusvägarna.Fikapauser förlades gärna till sjöar och andra trevliga miljöer.

Allt gick bra, körningen flöt på och snart var det dags för lunch. Den intogs i gamla stationshuset i "metropolen" Edane. Det tog lång tid innan vi alla fått in vår mat och ätit klart. Gick väl lite längre tid än beräknat och så småningom fick vi korta av vår runda för att hinna hem i rimlig tid för att hinna med en dusch före maten. Samma program denna kväll. Öl, mat och genomgång av dagens erfarenheter. Vi kollade bland annat på lite film från dagens körningar. Förvånansvärt god kvalitet på filmerna som producerades med hjälmkamera. Morgondagens väder var en punkt som intresserade alla. Det lovades ett utmärkt väder utan regn och lagom varmt....

Vi vaknar till ett smattrande regn. Var bara att konstatera att väderprofeterna ännu en gång haft fel, som så många gånger tidigare denna sommar...Nåväl, inget annat än att ge sig ut och köra i alla fall. Det är ju därför vi kommit, sitta inne kan man göra hemma! Nu var vägarna ganska slippriga och jag hade problem med sikten varför föredrog att lägga mig i slutet av gruppen. Kände inte alls för att köra lika fort som de andra. Kändes alltför riskfyllt för min del som alltid vill ha goda marginaler. Efter en lagom inledning på några mil stannade vi till vid en sjö för en kopp kaffe.
Fältmässigt fikande. Sadeln på en KTM funkar förträffligt som kaffebord!

Medan vi står här kommer en annan grupp av våra kompisar åkande. Ledaren vinkar glatt när gruppen passerar och vi vinkar glatt tillbaka. Föga anar vi vad som väntar längre bort på vägen inom några minuter. Vi startar strax efter att våra kompisar passerat. Hinner inte gå många minuter förrän vi ser att de parkerat sina hojar efter vägkanten och en av killarna står och viftar med armarna. Förstår direkt vad som hänt! En bit längre bort ser jag ledaren för gruppen ligga på vägen medan hans hoj ligger på sidan en bit bort. Ser att han har folk omkring sig som tar hand om honom får även veta att hjälp redan är tillkallad. Spåren i vägen talar sitt språk för min del, han måste av en eller annan orsak kommit utanför vägen och fått ett kast på sin hoj. Ser att hans hjälm ligger i diket. Får reda på att den farit av i samband med smällen när han gått i backen. Det visar sig att han missat att spänna fast hjälmen och just denna gång är olyckan framme. Han hade tumlat runt flera gånger på vägen efter att hjälmen farit av. Nu börjar jag bli allvarligt oroad över vad som kan ha hänt. Polis, räddningstjänsten och två ambulanser var snart på plats. Känns verkligen tryggt när dessa proffs är på plats. Räddningstjänsten var först på plats. Två man tog sig an den skadade medan den tredje killen pratade med oss övriga för att stämma av läget. Han berättade om vilka åtgärder hans kollegor utförde och resultatet av dom. Han kunde ge oss ett preliminärt, positivt besked. Inget verkade brutet och han hade känsel och styrka i händerna. Ville veta om vi var chockade över vad som hänt. Kan inte påstå att jag var chockad, men jag kände mig klart illa berörd av det som hänt. Alla minnen från min egen olycka för nästan tre år sedan kom över mig. Snart var han lastad i ambulansen och på väg mot Karlstad och sjukhuset. Insåg direkt att det var läge för mig att avbryta turen och bege mig tillbaka till förläggningen via asfaltsvägar. Tappade helt glädjen med körningen och skulle inte kunna koncentrera mig på körningen, vilket jag anser vara ett måste för att inte ställa till med en ännu olycka. Till min förvåning visade det sig att jag var den enda som valde att avbryta körningen. För mig var valet givet, de andra gjorde en annan bedömning.

Åkte via vackra asfaltsvägar tillbaka till Solbacka. Eldade igång bastun och tog mig en öl medan mina tankar fanns hos Olle, den olycksdrabbade. Efter ett par timmar började de övriga komma tillbaka. Det var flera som berättade att de inte känt någon glädje efter olyckan och haft svårt att koncentrera sig. Tankarna var någon annanstans, helt förklarligt.

Vid middagen fick vi så besked hur läget var med den skadade. Det var som det heter "efter omständigheterna väl". Skadorna bestod i en mindre blödning i hjärnan, sårskador i ansiktet, utgjutningar på händerna och en fraktur på ena skuldran. Natten skulle få tillbringas under kontroll på intensiven för att sedan, om inget tillstötte, transporteras till Stockholm. Kändes bra att veta att det inte gått värre. Det såg riktigt illa ut på olycksplatsen. Vet av egen erfarenhet vad han har att gå igenom när han ska bearbeta det som hänt. Fundera över om det ska vara färdigkört för gott, förbanna det som hänt samtidigt som han ska vara tacksam över att ha klarat sig så bra som han ändå gjorde. Många tankar kommer att passera.

Vi var några stycken som satt uppe sent och talade om det som hänt. Tankarna gick mycket omkring om inte grupptrycket, inbillat eller ej, spelar en ganska stor roll när vi kommer samman så här. Många kör uppenbart för fort och chansar på att det ska gå bra. Ingen vill vara den som kommer någon halvminut senare än övriga till nästa korsning. Priset för en sådan inställning kan bli väldigt högt och ett flertal incidenter inträffade under dagarna, dessbättre utan fler olyckor än den som skedde. Även som ledare visar det sig att man kör fortare än man egentligen vill. Känner att man måste köra fort för att ingen ska anse att man är långsam på något sätt. Blir en ond cirkel av det hela. När jag leder grupper kör jag lite extra försiktigt, just i avsikt att inte få någon att köra fortare än de vill och klarar av. Vet att det är ganska många som tycker att det kan vara trevligt att ta det lite lugnare. Vi har verkligen en viktig fråga att ta tag i här.

Några bilder från helgen!

Grusrekning norrut

2010-09-11T11:35:00.000-07:00

Tidig väckning idag! Skulle vara uppe i Knutby klockan nio för att möta mina kompisar Börje och Thomas. Dagens uppgift var att reka vägar inför den gruskörning vi ska arrangera om två veckor. Tog lite kul grusvägar som uppvärmning på vägen upp. Tog lite längre tid än jag räknat med och klockan var strax före nio bär jag körde in på macken där vi alltid träffas vid våra körningar i området. Tankade upp hojen och sedan var det dags att ge sig iväg. Småregnade lite grand vilket irriterade lite men regnet upphörde snart. Trots att jag inte varit ute och kört grusvägar på fyra månader gick det jättebra. Fick ett härligt flyt i åkningen där jag låg först i spåret....är lite som att cykla, kan man det så sitter det även om det är ett tag sedan sist. Den ena härliga grusvägen avlöstes av den andra och snart var vi framme i Österbybruk. Här är det givna målet hembageriet, med sitt stora utbud av mackor och bakverk. Efter att ha fikat klart bar det i väg igen. Nästa stopp tog vi vid en liten skogsväg av modellen två hjulspår med gräs i mitten. Passade på att fotografera lite. Dessvärre klarade min lilla kompaktkamera inte av att fokusera riktigt bra, varför jag gjort bilderna lite mer "konstnärliga"
Efter ännu mer trevliga småvägar kom vi så småningom fram till den lilla bruksorten Strömsberg.
Här fick vi syn på att man öppnat ett sommarcafe´i det som tidigare var kontoret för bruket. Såg att det var sista helgen för året som stället var öppet. Talade med ägarinnan och berättade att det var synd att det inte skulle vara öppet om två veckor, när vi skulle passera nästa gång, då i sällskap med kanske tjugo kompisar sugna på kaffe och bullar. "Inga problem, ring bara i förväg och tala om när ni kommer så fixar jag kaffe och nybakta bullar. Vi är kända för våra Strömsbergsbullar!", blev svaret vi fick. Självklart kunde vi inte motstå ett sådant erbjudande utan bokade in oss för en fika när vi passerar nästa gång! Efter ännu mera krokiga vägar, av såväl asfalt som grus, kom vi fram till Ulva kvarn som ska bli slutpunkten för vår tur. Själva rutten mellan Knutby och Ulva kvarn är tjugosju mil. Totalt idag blev det en resa på fyrtiotvå mil innan jag nöjd med dagen rullade in i garaget igen!

Flyg och motordag i Vallentuna

2010-09-05T07:00:00.000-07:00

I ett underbart höstväder rullade jag via den slingriga Skålhamravägen till Vallentuna. Det vankades en kul dag på flygfältet, med en hel massa bilar, motorcyklar och flygplan. Har man det minsta intresse av motorer brukar man här få sitt lystmäte. Så även denna gång. Strosade runt i det sköna vädret och fotograferade flitigt. Motiven var minst sagt många och det blev ett hundratal bilder tagna. Som vanligt på det här evenemanget träffade jag på kompisar, både från BMW-klubben, jobbet och inte minst en kille från forumet Hojen.nu. Var kul att snacka lite Honda Africa Twin med honom. Funderar på att köpa mig en sådan som grus/pendelhoj. Gillar dess breda användningsområde, allt från grusbus till touring och pendling funkar.

Fanns mycket kul fordon så jag lägger ut ett urval här!

En gräddvit Packard i ett makalöst fint skick. Säkert bättre än när den en gång var ny!Interiören på Packarden!Thailändsk Tuk tuk.En NV, producerad av Nymans verkstäder i Uppsala en gång i tiden!Harley-Davidsontrike med husvagn!FORD Thunderbird, mångas drömbil på sin tid!En mäktig bakdel på en Corvette!DAF 66, en av de fulaste och osexigaste bilar jag känner till!En sån här Folkvagn körde jag upp för körkort i, var några år sen nu.Läcker Cittra i mint condition.En Goggomobil. Första gången jag ser denna extremt lilla bil i verkligheten!FORD Crown Victoria. Kallades i Sverige för "Kromvicke" om jag minns rätt!

Vad en Ratbike är tror jag många vet. Efter att ha sett denna vet man även vad en "Råttsoffa" är!
FORD Edsel, bilen som höll på att knäcka FORD totalt. En av de värsta försäljningsflopparna genom tiderna. Köparna ansåg fronten stötande genom att likna ett kvinnligt könsorgan....GOLD WING i trikeversion.DC3:an, populär som alltid!Motorn i en Jaguar E-type. En V12:a inger respekt!En Harley-Davidson i någon typ av militärversion. Motorn kom från Österrikiska Rotax!Känns som att det är dags för försvarsmakten att börja uppdatera motorcykelbeståndet. Hojarna är för sjutton mer än fyrtio år gamla!

Tur med Hojgänget till Taxinge slott

2010-09-04T09:58:00.001-07:00

Vilken härlig höstdag vi fick!

Samlades i Botkyrka efter att ha kommit från olika håll i stan och även från Nyköping. Annelie hade kommit ända därifrån för att vara med oss och köra. Hon verkar trivas förträffligt på min Triumph som hon fått låna under en tid. Passar henne klockrent, dom ser ut att vara som gjorda för varandra. Precis när vi står i begrepp att ge oss av ringer Leffa. Han har kunnat smita lite tidigare från jobbet och berättar att han kommer att ansluta direkt i Taxinge. I ett underbart väder med femton plusgrader och solsken rullar vi fram genom sörmland. Snart nog är vi framme vid Taxinge slott. Vad vi inte visste var att det denna dag var en trädgårdsmässa i parken. Följden var att parkeringen var fylld till gränsen med bilar. Vi åkte vidare och hittade snart plats för våra hojar. Hann inte mer än att parkera innan Leffa kunde ansluta. Nu var det bara att inrätta sig i kön till dagens begivenhet, Kak och tårtbordet.
Här fanns det mesta att välja på, Piotr saknade dock Schwarzwaldtårta. För min del blev det en Sachertårta, en riktig favorit. Maud tog någon tårta och en räkmacka.
I det vackra väder som rådde var det skönt att sitta ute i parken och njuta av våra valda bakverk, solen och det trevliga umgänge som alltid erbjuds när man umgås i det här gänget. Som vanligt var det en massa skämtnade och glada skratt.

På hemvägen var det några som ville besöka en loppis. Vi som inte ville göra loppisfynd valde att över Laxne ta oss via Öster Malma ner till Vagnhärad, där våra vägar skildes åt. Leffa och Annelie åkte mot Oxelösund medan Piotr, Maud och jag valde att åka gamla vägen till Södertälje där vi vi tog motorvägen tillbaka till Stockholm. Ännu en härlig dag med detta gäng började närma sig sitt slut! Vi får se när vi träffas nästa gång!Den obligatoriska gruppbilden!Två lättade, i dubbel mening, grabbar återvänder efter ett besök i skogen!

Tur med BMW-klubben till Uppland

2010-08-29T10:13:00.001-07:00

Dagens tur var tillsammans med BMW-klubben och gick till Uppland. Vi skulle hälsa på hemma hos en kille som samlade militära terrängbilar. Det finns många samlare av olika saker. Här snackar vi stora leksaksbilar.

Innan vi kom så långt hade vi närmare femton mil att köra på bekanta vägar. Gjorde ett första stopp för en bensträckare i Gottröra. Varje gång jag passerar där kan jag inte undgå att tänka på flyghaveriet som inträffade där den 27/12-91. Det så kallade "miraklet i Gottröra", faktiskt en händelse som är känd över hela världen.
Härifrån åkte vi vidare mot Rånäs slott. Mycket vackert beläget. Tidigare behandlingshem, numera konferens och SPA-anläggning.Rånäs slott!

Här fikade vi och snackade hoj i största allmänhet en stund innan vi åkte vidare mot Östhammar där dagens lunch skulle intas. Måste varit en höjdardag för restaurangägaren när det kommer tjugotre hojåkare för att käka lunch. Verkade inte vara många andra ute i Östhammar en söndag så här i slutet på sommaren. Åt en alldeles utmärkt Västkustsallad för egen del medan många andra valde ur det rikhaltiga pizzasortimentet. Alla verkade nöjda med vad dom fått att äta och mätta och belåtna begav vi oss mot Forsmark. Här besåg vi kärnkraftverket från utsidan och tog några bilder. Tog även en sväng genom själva bruksorten, vilken inte i nämnvärd grad skiljde sig från övriga sådana. Dom är väldigt lika.

Nu hade vi inte långt kvar till målet för dagen, Hasse och hans terränglastbilar. Sista biten var det grusväg...sådär kul med en fyrahundrakilos klump till motorcykel. "Mitt ute i ingenstans" hade han ett sommarhus med tillhörande stort garage att förvara sina bilar i! Här förvarade han bland annat en Volvosugga från 1945, en annan lastbil från femtiotalet samt två "Valpar". Dom utgjorde det moderna inslaget i samlingen. Så nya som från början av sextiotalet! "Valparna"!"Suggan från -45 till höger i bilden!" En autentisk verktygslåda...det måste man ha!Verktygen som krävs för att hålla bilarna igång!Självaste samlaren, "Hasse i Bol".

Från Hasse i Bol bar det sedan av mot Österbybruk, varifrån jag valde att åka direkt hem med tanke på att klockan började bli mycket. Regnade lite på hemvägen, utan att irritera nämnvärt. Sitter så fint skyddad bakom rutan på min BMW att jag knappt blir blöt, så länge jag är på rull.Var hemma igen vid sextiden efter ännu en härlig dag. Denna sommar har varit fantastisk!

Strängnäs Bike Show

2010-08-28T12:25:00.000-07:00

Dagens resa med Hojgänget gick till Strängnäs Bike Show. Vi som åkte dit var från vänster: Leffa, Danne, Jeanette, Stefan, undertcknad och Jonas som stod bakom kameran just här. Fick en fin tur från Botkyrka, via Mariefred och Stallarholmen till Strängnäs. Väl framme i parken var det bara att börja strosa runt och kolla på alla kul hojar, inte minst fanns det många fina sådana bland besökarna. Här fanns det en salig blandning av hojar, allt från gammalt till nytt. Alla kunde delta och det var inga så kallade "Trailerqueens", hojar som aldrig körs utan bara åker runt på olika utställningar på ett släp. Här var det istället hojar som användes av sina ägare. Det rådde en avspänd stämning bland både besökare och utsällare. Här var man för att umgås, själva tävlingen kändes som den var av underordnad betydelse. Dom två poliser som beistade utställningen lär ha haft en lugn dag. En riktig familjeföreställning!

Notera sleven byggaren använt som kedjeskydd! Kul när kreativiteten frodas!En häftig Suzuki Hayabusa som vunnit pris på den stora utställningen i Västervik.
En klssisk "Pinuppa" och ett par olika Harleys!Triumph av okänt ursprung!
Många kul detaljer att titta på, som gubben som avslutar ljuddämparen!
"Det ska böjas i tid..."
Det fanns även häftiga bilar att titta på. Kolla "regnmätarna"Jonas låter sig väl smaka av en burgare!
En hoj med släpvagn för ölen och ett klassiskt "Vurpollon"!

Det började bli dags att dra sig hemåt. Jag bytte hoj med Leffa och fick en Yamaha 600 Diversion i utbyte mot min Triumph. Leffas fru skulle få testa hur det är att köra customhoj så vi byter för en tid framöver. För min del var det ingen höjdare att köra en så liten hoj. Är nog femton centimeter för lång och tjugo kilo för tung för att rätt uppskatta denna varvvilliga hoj.Säkert kul för rätt person men inget för mig. Fick på grund av den framåtlutande körställningen omgående tillbaka de ryggsmärtor som fick mig att byta bort min tidigare BMW. Nåväl, vi gjorde ett stopp i Mariefred på hemvägen. Danne hade aldrig varit där och Jonas inte på många år. Stannade en god stund och njöt av det fina vädret. Blev även inbjudna av en båtägare att få komma ombord på hans båt för en rundvisning. Något vi inte var sena att tacka ja till.Yamahan jag lånade, ingenting för mig!

Så småningom var det dags att återvända hemåt. Hemresan flöt på i lagom tempo på de kända vägarna mot Södertälje. I Botkyrka skildes våra vägar åt för denna gång. Återstår att se vart vi åker nästa gång vi träffas!

Mälaren Runt 2010, Tjugofemte varvet!

2010-08-21T11:56:00.000-07:00

I år var det tjugofemte varvet runt Mälaren. Detta är årets största manifestation av intresset för hojåkning i Sverige. Vårt gäng hade samlat närmare tjugo personer som startade, som brukligt från Botkyrka. Jag låg i täten och ledde gänget till Strängnäs där vi tog vår lunchpaus. Precis när vi satt och åt våra smörgåsar och njöt av kaffet började det regna. Turligt nog hittade vi, lite avskilt beläget bänkar och bord unde tak. Perfekt att sitta där och höra regnet smattra mot taket. Åkte sedan vidare mot Speedwaybanan i Eskilstuna. Här träffade flera av oss på bekanta. "Alla var där". Nästa stopp blev Markan, fiket i Strömsholm. Trevligt ställe att sitta ute trädgården på. Härifrån var en del i sällskapet tvungna att åka vidare lite iförväg på grund av andra åtaganden. Vi andra rullade så småningom vidare mot Enköping.Passerade bara igenom utan att stanna vid klubben Strul vid folkparken. Fortsatte gamla Enköpingsvägen hem mot Stan igen. Vi som var kvar hela vägen hem skildes åt vid macken i Rinkeby. Vi kunde konstatera att ännu en trevlig dag med "Hojgänget" var till ända. Vi hade en makalös tur med vädret. Fick inte många stänk på oss, däremot kunde vi på flera ställen se att det regnat rejält mycket strax innan. Dagen avslutades med hämtmat från Kista centrum. En riktigt bra dag. Stort tack till alla som genom att bjuda på sig själva gjorde dagen till vad den blev!

Innan staden vaknar, tillsammans med BMW-klubben

2010-08-14T03:52:00.000-07:00

Fick en förfrågan tidigt i vintras om jag skulle kunna tänka mig att ordna en tidig morgontur för deltagarna I BMW-klubbens årsträff. Tänkte att det ligger så långt bort i tiden att det inte är några problem. Så småningom började det emellertid bli dags att lägga upp en rutt. Tillsammans med min kompis Thomas åkte vi en tidig sommarmorgon runt i Stockholm för att reka olika vägar och sevärdheter att visa våra vänner.

Vi lade upp en mycket ambitiös rutt som senare fick kortas ner avsevärt när det visade sig hur många som skulle delta och hur lite tid vi hade till förfogande, innan alla skulle vara tillbaka för att delta i årsmötet.

Kvart i fyra i morse ringde väckarklockan i mitt rum ute på Djurönäset. Tittade ut genom fönstret och kunde konstatera att det ännu var ganska mörkt ute. Funderade lite över hur ljust det skulle vara tills vi en timme senare skulle vara på väg in mot stan. Hade inte behövt oroa mig över någonting. Tänkte i vintras att "Det blir väl inte så många som orkar upp klockan fyra på morgonen, så vi blir väl inte mer än tio, femton stycken". Kunde inte haft mer fel, när det var dags att åka stod där femtiotvå motorcyklar och sjuttiofem personer som vi fem ledare skulle guida i vår vackra huvudstad. En helt otrolig uppslutning i mina ögon!

Vilken fantastisk morgon det var. Termometern visade på tjugo plusgrader och dimmorna började lätta. Det var helt enkelt makalöst vackert, inte minst den blodröda sol vi hade i backspgeln hela tiden. En soluppgång utan motstycke pågick bakom ryggen på oss och vi fick njuta av den via speglarna. När vi började närma oss Hemmesta var det två rådjur som uppehöll sig alldeles vid sidan av vägen. Fick senare höra att de valt att gå upp på vägen efter att vi i täten psserat. Dessbättre hände ingen olycka utan allt avlöpte väl.

Första stoppet för dagen gjorde vi på Fjällgatan. Det måste vara en av Stockholms mest kända vyer, med all rätt. Härifrån kan man få en god överblick över staden. Nu insåg jag för första gången hur många vi egentligen var som var ute tillsammans. Vi fyllde hela gatan med våra motorcyklar. En mäktig syn!
När vi kände oss nöjda med vad vi sett åkte vi vidare längs Söder Mälartrand, över Västerbron och via Tegelbacken till Norrbro. Här stannade vi framför Riksdagshuset. En lämplig plats med tanke på alla byggnader som syns härifrån. Kunde berätta lite kort om i alla fall en del av byggnaderna vi såg härifrån. Såg rätt fint ut när vi hade fyllt hela planen framför Riksdagshuset med våra hojar.Nu var den bara en liten kort körning på ett par minuter innan vi var nere på Riddarholmen. Även här är det en fantastisk utsikt över Riddarfjärden med bland annat Stadshuset att beundra. Härifrån kunde vi även studera det nya hotell och konferenscenter som ersatt den postterminal som tidigare låg vid Centralstationen. Huruvida det är en snygg byggnad eller ej rådde det delade meningar om. Vi var i alla fall rörande överens om att den var "modern"! Från Riddarholmen tog vi oss via Storkyrkobrinken, över "turistfällan" Västerlånggatan. I den korsningen stod en något beskänkt man med sin cykel. Han utgjorde en lustig syn där han stod och med förvånad blick tittade på hur den ena efter den andra motorcykeln passerade uppför backen mot slottet. Utsikten uppifrån Slottsbacken var verkligen anslående. Vi såg Skeppsholmen, Nationalmuseum och Grand Hotel i det vackraste av morgonljus. Hade jag kört ensam hade jag definitivt stannat och fotograferat. Fanns inte riktigt tid för det nu så vi åkte vidare ner till Strandvägen för vidare färd ut till Blockhusudden där vi så småningom åt våra frukostpaket. Vi hade även fått med oss ett antal termosar med kaffe så frukosten var komplett. Gissa om frukosten smakade extra bra! Nu började klockan närma sig åtta och det var dags att anträda återfärden till Djurö. Nu åkte vi via Biskopsudden, förbi Skansen, Gröna Lund och Cirkus på vår väg till Norrmalmstorg. Härifrån tog vi tunneln ut till Centralbron för vidare färd ut mot Djurö. Resten av resan förflöt lika bra och vi var åter på Djurönäset lite tidigare än beräknat. Kan inte vara annat än jättenöjd över hur bra allting gick. Stort tack till övriga ledare som gjorde det möjligt att genomföra denna tur med så många människor och motorcyklar. Hoppas och tror att deltagarna fann det mödan värt att gå upp klockan fyra en lördagmorgon. Vi fick mycket positiv feedback. Deltagarna var nöjda och hade fått uppleva Stockholm från sin bästa sida. Kul att kunna ha varit med och bidra med i alla fall en liten bit i det som var BMW-klubbens årsträff 2010.

En kvällstur med Hojgänget till Ekerö

2010-08-11T13:37:00.000-07:00

Börjar bli mörkt tidigt om kvällarna numera, så kvällsturerna blir inte så långa. Målet för dagens lilla körning fick bli Ekerö. Vi startade, som traditionen bjuder, från Gullmarsplan. Precis som förra gången när Annika halkade in i vårt gäng på ett bananskal, hon skulle egentligen åkt med några andra, dök hon upp även denna kväll. Hon hade chansat på att vi skulle vara där. Tur att vi inte hunnit åka iväg för vi stod precis i begrepp att åka.

Åkte ner till Alvik och därifrån till Äppelviken. Gled sakta fram den fina vägen ner till Funkishusen. Här gjorde vi ett kortare stopp och jag berättade lite om historien kring husen. Visade i vilket hus som dåvarande statsministern Per-Albin Hansson bodde i. Det hade en extra utbyggnad vilket gör det lätt att upptäcka vilket hus det är. Berättade även att Per-Albin hade två familjer, dels den officiella och dels en bredvid. En inte alltför spridd kunskap. Därifrån åkte vi ut till Brostugan för en kopp kaffe och för vissa, våfflor med vispgrädde och hallonsylt. När vi stillat kaffebegäret var plötsligen parkeringen fylld av diverse bilar. Många unga ägare av bilar som trimmats och byggts om på diverse sätt. Inte som förr på onsdagarna, då flera hundra motorcyklar fyllde vägen ända ut till Nockebybron.

Nu var det dags att rulla vidare innan mörkret skulle göra det alltför farligt att köra. Finns oerhört mycket vilt, både älg och rådjur förekommer flitigt. Fredrik tog täten och visade oss vägen från färjeläget Jungfrusund till Träkvista. En trevlig väg som jag inte åkt på många år och faktiskt hade glömt bort att den fanns. Fortsatte sedan ut till färjan mot Adelsö. Insåg när vi kom dit att det var lika bra att vända hemåt, mörkret faller snabbt. Vi får göra ett besök på Adelsö vid ett senare tillfälle. Nu var det raka spåret hemåt som gällde och vid Brommaplan skildes våra vägar för denna gång. Ännu en trevlig kväll med detta härliga gäng var till ända!

Kvällens begivenhet för somliga!Dannes sambo, JeanetteFredrikEfwaAnnika, vår senaste medlem i Hojgänget!

Tur till Örebro med Danne och Leffa

2010-08-07T12:05:00.000-07:00

Leffa, Danne och jag bestämde oss för att ta en tur idag. När vi träffades i Botkyrka i morse visste vi inte vart vi skulle åka. Snabbt kom vi fram till att Örebro kunde vara ett lämpligt mål för dagens utflykt. Sagt och gjort, Danne började knappa lite på sin navigator för att lägga upp en lämplig rutt. Efter en stund var rutten framräknad och vi var klara att åka iväg. Då är batteriet på Dannes Panna totalt urladdat. Det löste vi snabbt genom att dra hojen uppför en backe, lägga i en hög växel och rulla nerför backen. Hojen skuttade snabbt igång och vi var på väg.

Till en början valde navigtorn ett antal konstiga vägar, vi fattade inte mycket av tanken bakom de vägvalen. Nåväl, vi kom snart ut i Turinge och jag sa åt Danne att inte bry sg om vad navigatorn sa utan i stället köra via Mariefred och Stallarholmen. Så småningom lät vi navigatorn åter bestämma vägvalet och tog oss på småvägar från Eskilstuna, på södra sidan av Hjälmaren, till Örebro. Vägen mellan Eskilstuna och Örebro var ett guldkorn, en riktigt trevlig väg jag aldrig kört tidigare.

Så småningom kom vi fram till Örebro, nu återstod bara att hitta Svampen. Efter en stund fick vi syn på Svampen och kunde snabbt hitta parkering i närheten. Har inte varit uppe i den på mer än fyrtio år, så det kunde vara dags. Har många gånger tänkt stanna för en fika, men alltid åkt "Värdshus förbi", fram till nu. Utsikten från den drygt femtio meter byggnaden var anslående. Vi såg rejält långt åt alla håll. Efter en kaffe och macka, som smakade helt okay, var det dags att rulla hem mot Stockholm igen. Eftersom klockan hade hunnit bli ganska mycket valde vi att ta motorvägen till Enköping. Här skildes våra vägar, Leffa åkte via Strängnäs mot Nyköping medan Danne och jag valde Gamla Enköpingsvägen ner till Kungsängen. Nu började det regna lite så vi svängde in på E18 för att lite snabbare ta oss hem. När jag hade runt tio minuter hem öppnade sig himlens portar och skyfallet var ett faktum. Ingen större skada skedd än att byxorna hann bli lite blöta innan jag kom hem. Ännu en bra dag med trevliga kompisar, denna säsong har varit min bästa genom åren. Framför allt har alla turer med kompisarna varit berikande på alla sätt. Blir lika glad efter varje gång vi varit ute, i alla möjliga konstellationer. Ett härligt kompisgäng! Tack för att ni finns!

Hojtur runt Siljan

2010-07-24T12:05:00.000-07:00

Hade snackat lite med min kompis Leffa om att vi skulle ta en tur runt Siljan någon dag, Vättern var ju redan avklarad sedan tidigare. När nu vår kompis Danne skulle till Norge för att besöka en konsert med bland andra TOTO, det gamla sjuttiotalsbandet, slog vi ihop våra resor till en gemensam tur. Som så ofta blir det så att det ena ger det andra. När vi skrev om detta på ett forume hörde en kille av sig och erbjöd sig att bjuda på morognfika och mackor om vi tittade förbi hos honom. Det var ett erbjudande vi inte kunde tacka nej till. I går kväll kom Leffa med hustru Anneli till oss i Kista, vi skulle starta redan klockan sex på morgonen för att Danne skulle hinna till sin konsert. Vad vore då lämpligare än att dom övernattade hos oss för att slippa alltför tidig "purrning". Kvällen blev senare än tänkt, somnade nog inte före klockan tolv. Skulle upp redan klockan fyra för att dels ta hand om grannens katt, dels förbereda frukost. Kände mig förvånansvärt pigg när klockan ringde. Vi käkade alla vår frukost med hygglig aptit trots den tidiga timmen. Kvart i sex begav vi oss iväg till Järva krog för att möta upp Danne. Han var redan på plats när vi kom. En snabb tankning och vi var på väg.

Första målet för dagen var byn Åsgarn, belägen någon mil från Avesta. Här skulle vi hälsa på vår nyvunne vän Christer som så vänligt bjudit in oss på kaffe och mackor. Det visade sig att han med sin sambo bodde i en jättefin bygdegård, vilken utsetts till "Årets bygdegård 2008 i Dalarna". En riktig idyll, med egen dansbana.
Christer var en jättetrevlig kille, naturligtvis hojåkare själv liksom hans sambo.Tiden gick väldigt fort i det trevliga sällskapet och vi var tvungna att åka vidare för att hinna med det vi tänkt oss. Hoppas få möjlighet att någon gång framöver kunna få göra ett återbesök och få en guidning av Christer på hans favoritvägar. Från Åsgarn rullade vi vidare mot Djurmo och Touringbutiken. Maud och Leffa slog till på varsitt regnställ till bra pris.
När det var "färdigfyndat" var det dags för lite mat. Leffa hade tidigt i morse fixat kanongoda mackor, gjorda på grovt bröd och med fyllning av räksallad och rödlök. Suveränt goda! Detta intog vi på en rastplats i närheten av Touringbutiken.

Mätta och belåtna rullade vi vidare, passerade Leksand, Rättvik och Nusnäs med sina Dalahästar. Blev inget stopp denna gång för att se på tillverkningen. Har klarats av ett par gånger tidigare. Kom så småningom till Mora, där Danne fick lämna gruppen för att bege sig mot Biri, i Norge. Vi andra rullade vidare mot Leksand igen. Den här sidan av Siljan är dessvärre inte så rolig att köra, mest skog och inte mycket annat att se. Har åkt där förut, men tydligen lyckats glömma hur det såg ut. Nåväl, snart var vi åter i Leksand. Dessvärre hade min telefon lagt av och vi kunde inte hålla kontakt med Christer som vi eventuellt skulle mött upp I Leksand. Tyvärr blev det inte så, men inte mycket att göra åt. Stannade till på "Gula Måsen" i Borlänge för en Hamburgare. Behövdes en energipåfyllning för att orka köra vidare. Vädret hade varit bästa tänkbara under hela dagen. Växlande molnighet och strax under tjugo grader. Perfekt hojväder, som jag ser det. En bit utanför Sala började det komma några stänk. Stannade genast och satte på oss regnställen. Inget dumt beslut! Ett par mil senare började det regna på riktigt. Vi skildes åt i Enköping, Leffa och Annelie åkte till Nyköping och Maud och jag styrde mot Kista. Ju närmare Stockholm vi kom, desto mer regnade det. Gjorde egentligen inte så mycket eftersom man sitter så väl skyddad bakom kåpan på BMW:n. Det var verkligen två trevliga dagar vi fick tillsammans med Leffa, Annelie och Danne. Härliga kompisar som jag blir glad av att umgås med. Ser redan fram emot när vi kan ha möjlighet att träffas igen!

Kvällstur till Trosa, världens ände

2010-07-21T10:34:00.001-07:00

Vilken härlig kväll vi fick, alldeles lagom varmt och långt för en liten kvällstur. Började vid Rosenhill med fika och macka innan vi, alla tolv hojarna och sexton personer gav oss i väg ner till Skanssundet och färjan. Körningen flöt på bra och snart var vi framme. Behövde inte vänta länge på färjan. På Mörkösidan råkade vi ut för en rent livsfarlig bilförare i en BMW. Han skulle till varje pris ta sig förbi oss. Till slut lyckades han passera oss alla efter att försökt tvinga oss att flytta oss genom ilskna tutanden och idoga försök att tränga ut mig mot vägrenen. När han precis passerat alla skulle han ändå svänga till vänster. Ren vansinneskörning, helt utan nytta. Han "tjänade" bara sekunder, men utsatte oss för stor fara.
Väl framme i Trosa blev det ett besök på ett fik med riktigt god glass. Vi lät oss väl smaka. Mätta och nöjda var det dags att fundera över hemfärden. Nicke föreslog att vi skulle ta vägen över Gnesta hem. Vi var inte sena att nappa på det förslaget, väl medvetna om vilken härligt slingrig väg som väntade. Har svårt att tänka mig någon mer krokig väg. Var på det viset att man bara såg den som låg närmast framför en, alla andra var försvunna runt någon av alla dessa kurvor... Vacker och kul väg som jag gärna åker när jag är i trakten. Vi kom så småningom ut i Södertälje, tog därifrån Gamla Södertäljevägen till Botkyrka, där vi efter lite avslutande snack skildes och åkte åt våra olika håll. Det är kvällar som den här som gör att vintern sedan blir uthärdlig. Känner det som en vitamininjektion varje gång vi, i olika konstellationer, träffas. Ser nu fram emot lördagen och vår tur upp till Dalarna och Siljan!

"Innan staden vaknar"

2010-07-18T04:05:00.001-07:00

Vi har en tid talat om att göra en tur i Stockholm någon tidig söndagmorgon. I dag var det äntligen dags. Gick upp redan 03:00 i morse för att kolla av vädret och för att se vilka som var av det "rätta virket" för att följa med. Kollade på nätet och fick kontakt med Danne som meddelade sitt deltagande. Då visste jag att vi i alla fall inte skulle åka upp till Globen förgäves. Trodde även att Klaus skulle följa med men hade ingen färsk bekräftelse från honom.

Nåväl, strax före 04:30 i morse gav vi oss i väg hemifrån, Maud och jag. När vi kom upp till Globen var Danne redan på plats. Strax rullade det även in en Suzuki Volusia. Ingen vi kände igen, dessutom med en reservdunk på pakethållaren. Vi tog för givet att detta var en kille som var ute på långtouring, vilket senare visade sig stämma. Det visade sig att killen, som hette Janne, kom från Landskrona. Snacka om långväga gäst! Han hade blivit tipsad av Stefan om vår lilla tur och bestämde sig för att följa med. Var ute på semester med ett trevligt upplägg, vilket bestod i att hälsa på kompisar över hela landet, vilka han lärt känna via Facebook. Nu besökte han sin dotter i Stockholm men redan i morgon skulle han åka vidare med Gävle som första mål. Resan skulle sedan avslutas i Gällivare. Han tog dagen som den kom. En riktigt skön kille som direkt passade in i vårt gäng.

Nu fick vår tur ett litet annat upplägg. Vi ville naturligtvis visa staden från dess bästa sida. Vädret kunde inte varit bättre, lagom varmt och en härlig morgonsol. Vi inledde med att via Sickla ta oss ner till Nacka strand för att titta på inloppet till Stockholms hamn. En alldeles utmärkt start på dagen. Hela gänget samlat nere i Nacka strand.

Nästa stopp fick bli Fjällgatan. Perfekt tid att besöka denna pärla, innan turistbussarna invaderar platsen och alla människor formligen väller ut ur bussarna. Nu var vi helt ensamma om utsikten. Vi kunde här uppifrån peka ut olika platser och berätta lite om stan. Var uppenbarligen mycket uppskattat, "Har lärt mig mer av er idag än vad jag lärde mig under hela min tid i skolan!" var kommentaren från vår skånske vän.

Härifrån planerade vi att åka till Västerbron för titta på monumentet över det JAS-plan som 1993 störtade endast ett fåtal meter från själva bron. Vid avfärden från Fjällgatan uppstod dagens enda strul. På något sätt missade Klaus trots Dannes, som han trodde, tydliga placering vart vi tog vägen. Han valde då en annan väg än oss. Vi letade en liten stund efter Klaus innan vi beslutade att åka mot Västerbron. Fick snart kontakt med Klaus via telefon och vi kunde strax återförenas. Här kunde Klaus bidra med historien om hur hans fru och dotter, som genom ett mirakel undgick att träffas av planet, trots att de stod helt nära nedslagsplatsen. Detta lilla monument är nog till stor del okänt för Stockholmarna. När man står där och begrundar vad som kunde ha hänt kan man bara känna en oändlig tacksamhet över att det gick så bra som det trots allt gjorde. Härifrån rullade vi nerför bron mot Fredhäll, där jag själv bodde för tolv år sedan. Vi körde ut till Atterbomsvägen, vilken erbjuder en hänförande utsikt över Essingeöarna.

Riksplan fick bli vårt nästa mål. Utanför Riksdagen kan man se många intressanta byggnader. Exempelvis UD, Statsministerbostaden Sagerska Huset, Operan, Försvarsdepartementet med mera. Fanns naturligtvis en hel del att berätta just här, inte minst beroende på att dessa kvarter är min dagliga arbetsplats. Riddarholmen hann även den besökas. Här blev det en smärre historielektion om de olika byggnaderna och vad de används till idag.

Inget besök i Stockholm kan anses komplett utan att se slottet. Vi tog Storkyrkobrinken rätt upp mot slottet. På vägen korsade vi Västerlånggatan och passerade Storkyrkan. Redan började de första turisterna dyka upp runt slottet, den tidiga timmen till trots. Utsikten från Slottsbacken med Grand Hotel och Skeppsholmen i fonden var klart till sin fördel i morgonsolen.

Skeppsholmen skulle naturligtvis också besökas. Här passerade vi den kända konstgruppen "Paradiset"...vacker nja..inte i våra ögon i alla fall. Den drar trots allt en hel del turister till Skeppsholmen, som kommer enkom för att studera dessa färgstarka skulpturer. Här fanns mycket att berätta, inte minst historien om Vasa och dess korta jungfrufärd, som slutade efter ett par hundra meter. Nu ligger hon i sitt fantastiska museum, helt nära platsen för förlisningen. Fanns mycket att titta på härifrån. När vi sett oss nöjda tog vi Strandvägen ut till Djurgårdsbron. Fortsatte förbi Cirkus, Gröna lund och Skansen ut till Oak Hill, varifrån vi sedan fortsatte ut till Rosendals trädgårdar. Hade närt en from förhoppning om att fiket kanske skulle kunna erbjuda något nybakt. Vi kände den goda doften av nygräddat bröd. Naturligtvis hade de ännu inte öppnat. Vi fick nöja oss med att titta på det lilla Rosendals slott. För min del känner jag nog inte till något, till storleken, mindre slott. Nu var det dags att få något att äta, vi delade broderligt på de mackor vi hade med oss, så alla fick något att äta i alla fall.

Mätta och belåtna, men fortfarande sugna på mer hojåkning gav vi oss iväg via Frihamnen och smitvägen genom skogen för att komma ut vid univerisitetet. Körde ett par kilometer och vek ner efter Stocksundsbron. Nu var vi plötsligen i Djursholm, Stockholms verkliga "Gräddhylla". Här bor alla rika som gärna vill att det ska synas just hur rika dom är. Ett hus som märker ut sig är det som Björn Ulvaeus bor i. Ligger på en egen liten ö, med landförbindelse via en bro. Båten som låg vid bryggan kostade många sköna miljoner...Rullade i sakta mak genom Djursholm för att sedan komma ut i Näsby park. Här gjorde vi ett stopp på bensinmacken, det var dags både att tanka upp oss och den läckande kylaren på Klaus Boss Hoss. Det gick åt en hel del kylarvatten under dagen. Ny kylare är, enligt generalagenten, på gång. Hoppas att den snart kommer. Nu känns det som att för varje liter bensin så går det åt en halvliter kylarvätska.

Vaxholm hägrade...inte minst skulle det bli intressant att provåka den nya beläggningen på Bogesundsvägen. Man har lagt en ny beläggning, av grövre slag, i akt och mening att få slut på busåkandet på vägen som årligen skördat ett antal hojåkares liv. Det var inga som helst problem att åka i laglig fart på vägen, annat lär det vara att försöka åka i de hastigheter som varit så lockande för många. Det går helt enkelt inte. Det verkar som man kommit fram till en lösning som fungerar på avsett sett. Vi såg inte till en enda motorcykel, förutom våra egna. Högst ovanligt en söndag förmiddag. Kan på goda grunder anta att det kommer att testas även på andra ställen framöver.

Vi färjade över till Rindö, åkte den korta biten till färjan över Oxdjupet och snart var vi på Värmdölandet. Nu blev det småvägarna genom Gustavsberg, Vikingshill och Orminge fram till Skurubron. Avslutade dagen nere i Hammarby Sjöstad där vi delade upp oss för hemfärd åt de olika håll som gällde. Janne följde med oss för att sedan vika av ner mot Essingeöarna och dotterns bostad. Klockan tolv körde vi in i garaget. Mycket nöjda med dagen kunde vi konstatera att under vi dessa sju timmar sett en hel del och dessutom haft trevligt sällskap, inte minst i form av vår nye skånske vän. Vi lär säkert göra om en liknande tur längre fram. Tråkigt dock att vi inte var fler, nu när vi hade så fint väder...